Jag sitter dagen efter kickoffen, och jag försöker fortfarande få rätsida på alla känslor efter den. För det är starka känslor som varit i gungning i helgen. Och att få rätsida på det här och sätta ord är svårt. Det är känslor känslor känslor i detta inlägget. Jag är fruktansvärt djupt berörd av allt och alla denna helgen.

Det är en passionerad riksdagsgrupp vi har. Med olika typ av passion. Några brinner av ilska och oförätter, några av de praktiska politiska utmaningar vi har framför oss, några av att få ta plats, några av att allt ska gå rätt och riktigt till, några av att vilja hålla ihop gruppen. Och på något konstigt sätt har alla en plats. En plats i mixen. Och det är det som är mitt bestående intryck av helgen. Våra olika personligheter faller på något skumt sätt samman och skapar en grupp. Det är verkligen som kroppen och lemmarna. Men det finns inget huvud. Det här är en grupp som på många sätt är ledarlös.

Gruppen hålls samman inte av en stark ledare utan av patos. Vi brinner. Vissa passionerat och häftigt, andra mer som en stilla glöd men vi brinner. Brinner för uppdraget, brinner för varandra, brinner för gruppen. Och alla behövs.

Det här är inte en grupp som kan klara riksdagsarbetet på grun d av sin enorma kompetens. Det är inte en grupp med färdiga människor som vet precis vad de ska göra och hur de ska agera. Det är inte en grupp med människor som faktiskt har allting klart för sig och är färdigstöpta. Det är inte en grupp med enade viljor eller nödvändigtvis alltid samma målbild.

Men det är en grupp som vågar utvecklas. Som när det kommer till kritan inte har så olika mål. Som när det kommer till kritan inte står så långt ifrån varandra. Som när det kommer till kritan kan fungera som grupp just på grund av öppenheten.

Som individer är många av oss envisa som åsnor. Men som grupp är vi flexibla. Och det är det som är så häftigt. Ena stunden är någon den som ställer till problem. Andra stunden är det samma person som leder någon annan rätt. Ena stunden är någon den vuxna och andra den barnsliga. Andra stunden är den barnsliga den vuxna. Men som grupp tar vi hand om varandra.

Att frigöra helgen från min egen känsla av att ha rätt plats i livet är så gott som omöjligt. Jag har i den här gruppen samma roll som jag har bland mina närmaste vänner. Jag är den som “säger hur saker är”, som går under skinnet både på kollektivet och på enskilda människor. Och på något skumt vis anses det okej. På något skumt vis hatar inte människor mig när jag gör det. Och jag försöker fortfarande förstå mig på hur det kan fungera så.

Jag har en djurisk intution. Nästan allt som ligger på ytan missar jag. I stället ser jag drivkrafterna under en människas handling. Jag ser känslan bakom, jag ser den sårade lilla individen bakom en stor människas agression, den svaga bakom den som alla tror är stark, instabiliteten där alla uppfattar stabilitet, avgrundsdjupen i människor som de vill dölja för sig själva. Inte alls bara det negativa. Jag ser även när människor är kära utan att veta om det, när de attraheras och inte och andra spännande saker som folk försöker dölja i sina liv. Andras känslor är minst lika viktiga som mina egna och mina egna känslor formas av andras känslor. Jag lever i stark symbios med människor omkring mig.

Jag dras till människor som låter mig vara den här människan. Som låter mig få gräva i folk, som lyssnar på vad jag har att säga om saker som ligger under ytan. Mina närmaste vänner som jag känt i flera år vet att det här är min största styrka och de använder den. När de vill ha ärliga svar går de till mig. När de inte vet vilken väg de ska ta i livet går de till mig. När de inte vill bli dömda går de till mig. Och när de inte förstår sina egna känslor är jag där och reder ut dem åt dem. I gengäld tar de praktiskt hand om mig och är där när jag har det svårt.

Jag tillåts att gå över folks vanligtvis privata gränser och att vara den som ser under ytan. Och så har det blivit även i partiet. Jag har i riksdagsgruppen fått samma roll som jag har bland mina närmaste vänner, samtidigt som jag faktiskt kan jobba politiskt i den rollen. Det är för mig så stort att jag inte kan greppa det.

I den här gruppen kan jag flippa och säga fel saker. Jag kan dampa loss och skratta så tårarna sprutar. Jag kan vara allvarlig och arg och säga ifrån på skarpen och jag kan likaledes vara så känslomässig att jag blir blank i ögonen.

Det var något mäktigt som hände i helgen när vi överbryggade klyftorna mellan oss i gruppen och ändå kunde komma överens. Det var något stort och fantastiskt som gjort att så många av oss lyfts efter helgen och känner att Yes, det här fixar vi.

För nej, vi är inte som alla andra. Och ja, vi är ganska quirky typer. Vi har våra fel och brister. En del av oss är ganska udda. Vi är kanske inte de man tänker ska styra Sverige direkt.

Men varför? För att många av oss inte ställer upp på skådespelet? För att många av oss vågar se bakom ytan på fasaden? För att vi säger det inga andra vågar säga? Är det verkligen något dåligt? Borde vi inte välkomna att Anders Nordin och Otto Rehbinder säger hur det faktiskt är? Borde vi inte våga tänka tanken om hur masspartiernas död gjort att politiken idag är ett skådespel? Och är det då verkligen fel att vi för tillbaka den politiska passionen till riksdagen? Och att åter bli ett nytt massparti?

Vi är pionjärer. Vi ligger kanske tio, ja till och med tjugo år framför de andra partierna vad gäller framtidsfrågor just nu. Vi är de enda som vågar ta de här bollarna, som vågar fokusera på samtidens största politiska frågor. Som de vi är.

Piratpartiet handlar om kommunikationspolitik. Tekniska kommunikationer, privata kommunikationer, publika kommunikationer. Och i helgen visade vi att det här kan vi. Vi kan det här med kommunikation? Varför? Jo: för vi lyckades mot alla odds och trots alla interna konflikter som just nu härjar i partiet komma överens. Vi lyckades kommunicera med varandra.

Vi lyckades med det trots olika politiska bakgrunder. Trots olika åldrar och erfarenheter. Trots totalt olika syn på hur vi bör organisera oss lyckades vi enas kring hur vi skulle – just – organisera oss. Och trots att folk var så trötta så de nog ibland ville dunka huvudet i väggen av frustration. Trots allt det lyckades vi ena gruppen så ingen kunde åka från denna helgen oberörd.

Det är min behållning från helgen. Jag är fast övertygad om att vi har en plats i riksdagen och att vi förtjänar det med råge. Det här är en fantastisk grupp människor som kan åstadkomma storverk.

Jag väntar nu på alla andras blogginlägg om helgen och vartenda ett av dem kommer att plockas in här.