Jag kommenterade just hos Vidde och kände att jaha, dags att skriva ännu en av de där känslomässiga posterna…

Vad jag anser rent taktiskt och praktiskt om styrelsens förslag om riksdagslistor har jag angett här och på Parley (en paneldebatt med mig och Björn Odlund bör dyka upp snart på nätet).

De som känner mig vet även att jag tvekat fram och tillbaka inför att kandidera själv trots att jag hela tiden verkligen velat och tror mig vara en bra politiker och ett annorlunda eller oväntat ansikte utåt för Piratpartiet.

Det är helt tävlingsmomentet som grämer mig. Som faktiskt vill få mig att krypa tillbaka in i den trygga anonymiteten igen. För jag ska stå där och tävla mot människor jag tycker om och respekterar. Det känns så fruktansvärt fel för mig. Att framhäva mig själv är förstås något jag måste göra som kandidat. Inga problem där, men när man kandiderar för olika partier är det inte vänner med samma mål man kandiderar mot.

Och jag får återigen känslan av att jag hamnat fel, att jag är för svag för hela processen. För det är väl ingen annan som känner som jag? Som går runt med en obehaglig känsla i maggropen av att riskera att bli utslagen eller slå ut sina vänner, och som inte ens kan säga vilket den skulle tycka var värst?

Alla verkar så säkra och orädda och tävlingsinriktade. Eller i vart fall obrydda.

Är det bara jag som går runt med en känsla av obehag inför det här? Som faktiskt tycker att den interna processen är tusen gånger värre än själva det eventuella kandiderandet i sig? Som ogillar hela grejen med popularitetstävlingen?

Och om man känner så, betyder det då att man nödvändigtvis är för svag för att kandidera? Jag vill ju inte tro det.

Folk har uttryckligen fått be mig om att ställa upp för att jag skulle våga ta steget. Och jag vet att jag inte är den enda som funkar på det sättet. Jag vet även att det finns killar som funkar likadant. Även om jag skulle tro att betydligt flera tjejer faktiskt fungerar så här. De flesta tjejer jag känner är inte tränade vare sig för att framhäva sig själva eller för att tävla. I synnerhet inte med sina vänner. Och jag är på så många sätt en stereotypiskt arketypisk kvinna. Även om jag kanske inte alltid verkar vara det ytligt sett.

När jag erkände att jag inte förstod vad vi röstade om kring riksdagslistorna blev det klart att många många fler inte förstått. Gäller samma sak nu, att flera än jag känner obehag inför självhävdandet och tävlingsmomentet? Inte för att det skulle förändra mina egna känslor dock. De är fortfarande likadana. Jag har helt enkelt för mycket hjärta. Det är min största tillgång, och min största svaghet.

Det var inte tänkt att det skulle bli en fortsättning på frågan om teknikerkulturen. Men när jag nu satt i en diskussion med några om processen om riksdagslistorna insåg jag precis vad som i mina ögon hade gått fel.

Jag ska försöka förklara:

Några dagar före vårt styrelsemöte i augusti lade Mini ett förslag om hur styrelsen borde rösta genom processen. Han hade mängder av simuleringar på sin blogg.

Jag kan inte matematik. Jag menar, jag är fruktansvärt dålig på matematik. Jag förstod ingenting. För mig bröt bara processen ner det i sina beståndsdelar så det var omöjligt att veta vad slutresultatet skulle bli.

Samtidigt förklarade flera styrelsemedlemmar att denna process var för komplicerad för medlemmarna att sätta sig in i och kunde därför inte tas med medlemsomröstning.

Vi beslutade sedan att vi skulle besluta enligt den ordningen. Att jag skulle motsätta mig ordningen föll mig inte in. I synnerhet inte att jag skulle göra det med motiveringen “jag förstår faktiskt inte vad ni talar om”.

För jag trodde att det var jag som var dum i huvudet som inte kunde räkna ut exakt hur jag skulle rösta och argumentera för den linje jag trodde på. Jag gav helt enkelt upp. Det var mig för övermäktigt.

För om jag skulle visa hur lite jag förstod av det där, så skulle folk förstås kunna tänka att jag varken var kapabel att vara med och fatta beslutet. Och knappast heller kapabel att riksdagskandidera.

Först i efterhand har jag förstått att det där gick långt över huvudet på de allra flesta. När beslutet väl fattades var inga av de som jag vet hade röstat som jag närvarande. Och nu sitter vi med ett resultat av processen som jag inte hört någon uttrycka glädje över. Snarare är folk lika förvirrade som jag var innan beslutet fattades.

Valet kommer bli ett val för tekniker, och ett experiment. För mig är det mer instängt än någonsin en valberedning. För mig spelar det ingen som helst roll om källkoden är fri för jag kan inte koda. För mig ser det inte demokratiskt ut alls, då ingen kan avgöra vad ens röst kommer leda till i slutändan.

Detta är ett exempel på hur det kan gå när teknikerkulturen går för långt. Det betyder inte att teknikerna har fel, det betyder inte att jag känner mig ringaktad för att jag inte är tekniker. Men det betyder att jag omöjligt kunde sköta mitt uppdrag i styrelsen på grund av att teknikerna lagt beslag på frågan.

Vad hade du gjort om du suttit i styrelsen och kände att något gick över ditt huvud? Hur erkänner man något sådant?

Jag har inte satt ord på det här förrän ikväll. Och jag frågar mig fortfarande om det här gör att jag inte skulle klara riksdagsarbete heller. Om det också skulle gå över mitt huvud. Jag hoppas inte det. Vad jag vet är att nästa gång något går över mitt huvud tänker jag säga ifrån.

Egil har skrivit ett konstruktivt svar.

Detta är mitt försök att i en rad poster beskriva Piratpartiet som jag ser det och hur jag skulle vilja förändra det. Nu kommer mina nedslag i debatten efter flera månaders tystnad, så det kommer inte bli så mycket länkkärlek i början. Jag ber om ursäkt för detta och hoppas att det ska bli tid för mera sådant framöver.

Jag börjar i att ta upp frågan om teknikerkulturen. Frågan aktualiserades för mig när jag såg beslutet om hur våra riksdagslistor ska se ut. I mina ögon är det ett utmärkt exempel på hur vår interna kultur ser ut.

I ett parti byggt av ingenjörer, i ett parti byggt för att hitta de perfekta lösningarna, de perfekta hacken går allt att räkna ut med matematik. Från hur vår partifärg ska se ut, över vågmästarstrategin till hur vår riksdagslista ska tas fram. Allting tycks handla om att hitta den perfekta algoritmen.

Partifärgen: Många tycker den är gräslig och väldigt hård. Det är inte så konstigt. Den tycks skapad i RGB med hälften rött hälften blått, value på mitten och saturationen på max. Det är förstås en kul tanke att vi är lika mycket röda som blå, men hur många kan RGB? Hur många ser symboliken bakom och inte bara en gräll fruktansvärd färg?

Riksdagslistorna: En algoritm ska räkna ut våra riksdagslistor för att få dem exakta utifrån hur alla medlemmar vill att de ska se ut. Även detta en god tanke. Men när folk ser systemet tänker de då “wow vad häftigt, dessa är verkligen demokratiskt framtagna och koden är helt fantastisk”? Eller tänker vi “herregud, hur ska vi få vettig spridning på listorna så folk faktiskt vill rösta på oss?”.

Och vår vågmästarstrategi, hur är det med den? När folk ser den tänker de då “wow, de här Piraterna vet minsann hur de ska få genom sin politik. En så genomtänkt vågmästarstrategi kan inte gå fel om man bara håller den stenhårt.” Eller tänker de men stackars tekniker, vet de något om den politiska verkligheten?

Nu är detta bara tre exempel. Tre från varandra helt skilda exempel, som jag menar grundar tänket i hela partiet. Ett tänk som handlar om att hitta det perfekta hacket, algoritmen, lösningen. Ett klassiskt manligt logiskt upplysningstänkande som låter alldeles utmärkt om man bara ser till själva koden.

Det jag vill efterlysa i Piratpartiet är mindre kod, mer människor. För politik handlar om människor, inte om algoritmer. Politik handlar om kompromisser och förhandlande. Tuffa förhandlingar ja. Förhandlingar som går utefter färdigbestämda mallar ofta ja. Men ändå förhandlingar med människor.

Jag ser inte människor som fostras att faktiskt aktivt ta plats i beslutande församlingar. Jag ser i stället förakt för de församlingarna och de som arbetar där. Det är ingen bra utgångspunkt för att bygga en bra praktisk politik.

Så hur bör vi förändras?

Jag ska vara ärlig: Jag vet inte hur man löser detta. Mer än genom att låta fler ta plats, fler röster höras. Genom att ha ett öppet sinne för att det kanske inte alltid finns en perfekt lösning. För att människor är människor och inte maskiner. Allting kan inte vara milimeterrättvist och det finns inte alltid rätt och fel. Jag tror det kan vara bra att ha i bakhuvudet.

Här är dock mina tre förslag i sakfrågorna:

Partifärgen: Skippa den enligt det förslag jag lade för ett år sedan, som i somras plockades upp även av Richie: låt lila vara vår färg men använd alla tänkbara lila nyanser. Jag bär själv nästan alltid lila när jag gör något piratrelaterat, men aldrig piratlila tröja annat än på Dreamhack, där den faktiskt passar in. Men tänk er ett event där alla är lite lila, man ser ett lila hav på en demonstration, men det är ingen uniform och det övermannar inte ögat, man ser lila öar på riksdagsläktaren osv. Då ger vi ett budskap om heterogenitet i stället för homogenitet.

Riksdagslistorna, detta hade jag velat göra personligen: Våga tänka tanken om valberedningar. Våga tänka tanken om att sådana kanske skapar en bättre helhet än en aldrig så perfekt algoritm. Och välj människor till valberedningarna som ni i så fall vet inte kommer jobba i skymundan. En valberedning måste inte jobba stängd och de kan ta hänsyn till saker som en algoritm inte kan. För att den består av människor.

Och när det kommer till vågmästarstrategin: Jag är inte mot den, absolut inte, men vi behöver börja se över hur den responderar till världen och inte bara våra drömmar om hur världen ska se ut. Vi kan behöva komplettera och bygga om den. Motioner om sådant ska – efter allt jag förstått – vara på väg. Kanske är det något för framtidsklustret att ta itu med?

Jag tror också att det skulle fylla en funktion att släppa lite på det värsta politikerföraktet, börja snacka med andra politiker och faktiskt försöka lära sig lite av dem. De har ändå jobbat i den verklighet vi tänker oss att vi vill jobba i och kan ge råd om hur den ser ut.

Jag tror att frågan om vår meritokrati också till viss del står att finna i teknikerkulturen. Men den kommer jag tillägna ett eget inlägg.

Edit: Efter upplysning av Sammy Nordström får jag tillägga att jag faktiskt har fel om färgen. Den är inte 808080 utan 660087. Det är mera blått än rött i den. Tji fick jag. Då är den osnygg utan att vara exakt alltså.

Uppdatering 2: Egil har skrivit ett svar på mitt blogginläg här.