Posts Tagged ‘Sex’

Genusfrågan och piratpartiet – tre år senare

Saturday, October 8th, 2011

Det här är ett blogginlägg jag skriver med tungt hjärta. Tungt hjärta för att jag varit här förut. Jag har gått den här vägen en gång redan. Ytligt sett. (Disclaimer: Läs hela blogginlägget för att förstå vad som menas. Funkar ej att sluta mitt i.)

Problemet är att jag inte visste vad jag gjorde då. Mitt behov av piratpartiet var ett annat än det borde ha varit. Det var socialt. Framför allt var det ett bekräftelsebehov hos mig.

För let’s face it. Piratpartiet är en lisa för en brud med bekräftelsebehov eller dåligt självförtroende. Vi kan vara hurdana bitches och attention whores vi vill här. Killarna kommer att uppmärksamma oss ändå. För vi är så få.

And let’s face it, det har gjort att det alltid varit en helt hutlös konkurrens mellan tjejer i det här partiet. Vilket på ytan verkar ologiskt men tyvärr är mer logiskt än man kan tro.

För några dagar sedan började Marit prata med mig om hur hon börjat bli trött på alla sexskämt, på allt strulande, på det som inte är seriöst. Och what can I say? Jag instämmer.

Så varför är det tungt för mig?

För att jag vet att jag en gång inte bara var en del av lösningen. Jag var en del av problemet.

Vi tjejer får poster på sju sekunder i partiet. Vi får status och bekräftelse på alla tänkbara sätt. Och det går fort. Jag kan föreställa mig att det är på liknande sätt för killar i F! och den här statusen korrumperar en. Den smyger sig på en bakvägen, utan att man vet om det. Varför skulle jag som tjej vilja ha in nya tjejer när mitt utrymme hotas av dem? Då får jag ju mindre uppmärksamhet, mindre bekräftelse, mindre urval.

Det jag säger är fruktansvärt. Jag vet det. Men vet ni vad? Det är sanningen. Och det är nog sanningen för de flesta av oss tjejer i partiet, även om vi inte skulle våga säga det högt. Eller snarare vara medvetna om det. Jag har inte blivit medveten om det förrän nu.

Det andra jag knappt vågar säga högt är att piratpartiet har ett problem med något som tagit tre år för mig att inse: F! har manshat. Piratpartiet har kvinnohat.

Nej, det betyder inte att alla piratpartister hatar kvinnor. Långt ifrån. Men det finns där som små öar här och var. En bitterhet. Den oknullade kukens bitterhet. För låt oss ta och prata om det här nu. Det är tungt, jag vet. Men vi behöver få ut det.

Det är inte ett problem bara för piratpartiet. Det är ett problem för nördkulturen i stort som därmed smittat in i partiet.

Sex används som ett sätt att trycka ner folk. Både de som har för mycket och de som har för lite. Mest är det väl kanske så att killar pressas att ha mer och tjejer förväntas ha mindre men vi ska likt förbaskat alla ha sex. Det är ingen som ifrågasätter den självaste grundpremissen.

Själv var jag okysst tills jag var 20. Ett socialt stigma som om möjligt dämpades lite av min frikyrkouppväxt, men det fanns ändå där. Stigmat. När det kom fram killar till mig och mina kompisar hälsade killarna på mina vänner och jag ignorerades. Jag syntes inte, fanns inte. Annat än som den där jobbiga tjejen som riskerade att bli kär i en. Jag kände mig äcklig, hatade min kropp, bantade konstant, drömde om snyggaste killarna och upprättad heder.

För det är det det handlar om. Att förvägras sex och kärlek i en värld så enormt präglad av sex och kärlek gör att du hamnar utanför. Allt det där som andra pratar om som du bara kan fantisera om. Bekräftelsen andra får som inte du får. Osynligheten.

Och hur några av oss gör allt för att i stället synas och det slår över. Vi blir patetiska, anses vulgära, går kanske över någons gräns. Det skapas ett utanförskap som gränsar till agressivitet.

Vi hade ett sådant exempel på en diskussion i piratpartiet. Sandra Grosse citerade i ett blogginlägg om kvotering Knappnytt – en kommentering som sades på deras program om Dexe när han intervjuades efter Piratebaydomen:

Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Signaturen HR skriver “Men lilla bitch du skriker!”.

Vad döljer sig bakom sådana ord i en diskussion i kvotering? (Eller, för att ta ett mer färskare exempel, vad döljer sig bakom den långa svansen i Piratpartiet som blir galna för att Assange anklagas för övergrepp?( Varifrån kommer det som så många känner igen som kvinnohat?

Anders Hedberg skriver ett fullkomligt lysande blogginlägg till svar:

För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:

Avslutar med ett citat från knappnytt…
Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..

Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.

Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!

Jag vet en tjej som skrev om hat på samma sätt.

Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.

Orden är mina. Året är 2002 och jag har skrivit en av feministsveriges förmodligen i särklass mest kontroversiella krönikor. Sagt det ingen annan vågat säga. Flera tjejer jublar, flera feministkillar hejar på. Antifeministiska samfundet kommer senare att se mig som en del i en konspiration och jag får namnet Aftonbladetfeministen. De jämför mig med en nazist och mejlar Anders Gerdin och frågar hur jag kan tillåtas att få arbeta på Aftonbladet. (Den lilla detaljen att jag bara varit praktikant där i tre månader och att det var långt tidigare hade de missat.) Men mitt i de elaka kommentarerna om mig – som jag tack och lov inte hittade förrän tre år senare – skriver någon: “Fattar ni inte att hon mår dåligt?”

Jag skiter i om hen som skrev den kommentaren också hatade mig. Det relevanta är att hen såg: Såg och sa det där som inte fick plats där allt bara var hat. Hat från mig och hat mot mig.

För det är ju så där. Vi förväntas att dölja det den där ligglösheten. Vi förväntas att spela med och låtsas att jodå det är lugnt, vi bryr oss inte, eller att i alla fall försöka allt vi kan för att ändå få det där sexet och kärleken som vi känner oss ha förvägrats.

Det är ingen skillnad på en arg sverigedemokrat, en arg radikalfeministisk manshatare eller piratpartiets långa Rickglorifierande svans. Tänket är det samma – förvriden sorg vänd i vrede över det som förvägrats oss som alla sa att alla skulle få. Vi tar våra hatiska ideologier till hjälp för att rättfärdiga vårt egna behov av att vara offer. Offer som hatar, offer som har konspirationsteorier om motparten, offer som i själva verket i allt väsentligt bara mår dåligt.

Och om det då kommer tjejer till partiet som glider in på bananskal, tjejer som faktiskt kan leka primadonnor, riskerar då inte hatet mot tjejer som grupp öka? Jo; det är just det det gör. Det ökar med den där oförfördelade revanchistens hat.

Och det är just därför jag kan säga att jag varit en del av problemet. För jag har spelat med på de här premisserna. Jag har njutit frukterna av den låga kvinnorepresentationen i partiet i form av personlig bekräftelse. Bekräftelse som stundtals varit välkommen, andra gånger inte varit det, och som varit långt ifrån det jag varit ute efter i livet, men som likväl funnits där.

Hade jag vetat hur de här mekanismerna faktiskt såg ut, och hur partikulturen verkligen såg ut hade jag kanske förstått tidigare. Men det är inte säkert att det hade hjälpt. Det som hjälpte var att tröttna. Tröttna på den manliga bekräftelsen. Tröttna på sexskämten, tröttna på flirtandet och lekarna.

Och det är en process för mig som pågått under en tid.

För något år sedan hade jag blivit förbannad om någon hade sagt något sånt här till mig. Kritiserade någon strulande på partievent blev jag arg. “Min kropp, mitt liv, jag leker inte på någon annans bekostnad, jag teasar inte, jag skadar ingen”. Because I don’t.

Om det nu hade varit så enkelt. För jag var del i en helhet. Del i den helhet som sänkte trösklarna för andra, del i den helhet som sexualiserade partiet internt. Och det är f-nimej inget bra track record! I ett kollektiv räcker det inte bara att jag tar ansvar för mig själv. I synnerhet inte när jag befinner mig i maktposition, vilket var vad jag gjorde då. Då har jag också ett ansvar gentemot andra runtomkring mig.

Men det tar tid att se det här. Det krävs lite nitar, det krävs distans. Och en förmåga att se en bit utanför mig själv. För det här handlar inte om mig och mina behov. Det handlar om politiken. Och risken är att den kommer i skymundan i allt annat.

Jag är en av få tjejer kvar nu som varit med länge. Det närmar sig tre och ett halvt år. Jag har hunnit se en del.

Och jag var inte ensam. Några av oss tröttnade klustrade och gjorde en deal:

No more flirting, no more games. Sluta teasa, sluta feeda på uppmärksamheten. Sluta prata sex, sluta garva åt sexskämten.

Ja, jag menar allvar. Och för att komma från mig är det där starka ord. Inte för att jag gör allt av det, eller ens gjort det. Men jag har bidragit till att sexualisera miljön och då kan jag dra mitt strå till stacken för att avsexualisera åtminstone miljön runt mig själv.

För ärligt talat, jag tycker inte det är roligt längre. Bekräftelsen är tom. Den är själlös. Den är lätt att fastna i som en drog, men den betyder inget i praktiken. Och ska jag vara krass så… det är faktiskt inte jag själv som får uppmärksamhet, det är en fiktiv bild av mitt jag som inte är på riktigt. Det är jag som representant för ett kön, inte jag som person som får uppmärksamhet.

Närhet är okej. Det behöver vi människor för att leva. Spel mellan könen och sex för bekräftelse däremot är ett konstlat behov, något som inte har med sex eller romantik att göra utan handlar om att bekräfta vår samhälleliga status. Det går att kramas, kela och vara gosig utan att spela på könsroller och sex.

Det är snart tre år sedan jag skrev inlägget “Ingen klappar mig på huvudet“. Någonstans har jag gått varvet runt. Det finns en sorg i mig någonstans om vem jag blev för några år. På en gång mera hård och mera bräcklig. På en gång mera kaxig och mera otrygg. På en gång mera tuff och mera skör. När jag läser det där inlägget ser jag hur på kornet jag faktiskt redan då var. Hur jag sammanfattade allt intuitivt. Allt som jag sedan glömt bort.

Jag fick det där utrymmet då som jag då inte visste hur jag skulle ta mig. Jag lärde mig förstå världen i partiet. Jag lärde mig trivas och fick en självklar plats. Men priset var högt på ett annat plan. Det kanske blir ett senare blogginlägg om det, men det vet jag inte.

Att jag kommer att få återvända till det här ämnet vet jag dock. Och jag kommer inte vara den enda.

Den gamla genusvetaren i mig har vaknat. Och jag är inte ensam. För det här är startskottet på rond två. Genusmaffian drabbar piratpartiet inifrån. Vi har dealat om att varken strula, flirta eller spela på sex inom partiet. Vi har dealat om att säga ifrån när det sexskämtas för mycket. Att inte spela på könsroller. Det är inte det samma som att sluta kramas. Det är inte ens det samma som att gå i particelibat. Men det är ett sätt att säga att vi vet hur vårt agerande påverkar helheten och vi vill ta vårt ansvar. However: det är våra egna val. Hur du gör är upp till dig. Men var så säker på att vi kommer sprida vår avsexualiserade smitta.

Protected: Nej jag vill inte ligga med en stereotyp stereotyp

Saturday, June 18th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Skönheten kommer inte bara inifrån, ett slags deconlove av mitt liv

Sunday, May 8th, 2011

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Kroppslig integritet och varför jag inte har sex (typ del 1 i en serie deconlove tror jag)

Thursday, May 5th, 2011

Det är inte ofta jag håller med en ledare i DN, men idag är en sådan dag.

I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen.

Det betyder också att skolbarn aldrig ska behöva finna sig i puffar, slag, händer mellan benen eller annan typ av ovälkommen beröring.

Den självklara rätt som vuxna har att freda sig mot att en okänd människa på bussen låter en hand snudda vid bröstet eller underlivet måste respekteras också i skolvärlden. Så är det inte. Där är inställningen till våld mer Gandhisk.

Men om barnen inte från början lär sig respektera sin kroppsliga integritet – när ska de då göra det?

Jag var tre år när jag låg på sjukhus för feberkramp. Minns spjälor, sänkan och pappa. Jag lekte sjukhus enormt mycket som barn efter det. Att jag var traumatiserad och skräckslagen har först mitt vuxna jag förstått.

Jag var sex år och blev utsatt för tvångsgynekologi av två nästan dubbelt så gamla pojkar. Rubriken rent juridiskt är våldtäkt. Jag hade sagt att jag inte ville.

Jag hade en dagmamma vars son pucklade mig i magen. Han lurpassade på mig och jag minns rädslan.

Jag minns tillfällen på lekis då mina klasskompisar hållit fast och slagit mig. Fast snubben som gjorde det förnekade när jag frågade honom på högstadiet om det hänt. Så jag har alltid trott att jag hittat på. Det är klart jag inte har.

Till och med en lärare har drämt till mig en gång.

Jag blev fasthållen av min kompis fulla pappa. Han skulle också alltid krama oss när vi vär där och kittla. Vi var livrädda för honom. En gång när jag var inne ensam i min kompis rum kom han in och stoppade handen innanför min tröja. Jag flyttade mig uppåt i soffan, så han kom aldrig åt något annat än min mage. Men jag var inte helt pigg på att hänga hos min kompis sen.

Hemma pucklade min bror på mig, övade wushu, slog mig på överarmarna så jag fick blåmärken.

Jag har blivit illa behandlad av killar jag varit förälskad i. Mentalt. Inputtad i skåp, sparkad i röven. Och killen jag var förälskad i som fjortonåring som höll upp en bild på en snygg smal solbränd brud och sa inför en hel skolbuss “Så här skulle du se ut så skulle jag tända på dig…”, med ett tillagt föraktfullt “kanske”.

Nej min kropp var inte min. När jag ser tillbaka är det det bestående kroppsliga minnet av min barndom: Jag har inte ägt min kropp. Jag har aldrig kunnat försvara den mot angrepp.

Försökte jag vara sexig (urringat eller kort kjol) blev jag skuldbelagd i kyrkan, antingen av mina vänner eller någon ledare. Jag fick verkligen aldrig vara fin.

Min sexualitet var skruvad. Den fanns inte ännu men var redan förstörd. Först av ett övergrepp och traumatiseringar av sjukvård. Sedan av ett hat för min kropp och hur jag såg ut. Som tonåring och yngre vuxen trodde jag t ex att jag ville bli våldtagen. Jag bad t o m min första pojkvän att våldta mig någon gång och blev skitsur när han inte gick med på det. Jag hade noll kontakt med mitt underliv, min sexualitet var skriven i min skalle och lusten i praktiken frånvarande. Jag minns inte ens när jag började få ont av sex, men jag vet att jag aldrig kunnat ha tampong.

Jag är livrädd för trängsel och livrädd för sex. Jag har aldrig lärt mig att freda mig och att säga nej. Jag får alltid lita till att andra människor inte kommer att skada mig, måste alltid ha gått genom saker med killar innan jag har sex med dem, måste ofta ha killar för att skydda mig från andra killar om de är närgångna. Och jag går helst varken till tandläkare eller till sjukvård själv. För även där har jag råkat illa ut i vuxen ålder.

Mitt sköra sätt har blivit min identitet. Jag vädjar och söker beskydd, vill få vara liten och svag, kryper gärna ihop med kroppen, blir mållös om någon är elak. Sätter inte gränser för hur jag tål att bli behandlad.

Någon gång i februari i år började saker komma ikapp mig på riktigt. Jag började lägga pussel med mitt liv, började ifrågasätta om jag faktiskt kanske trots allt hade farit illa av den där våldtäkten som sexåring. Och upptäckt att jo, tyvärr hade jag nog gjort det. Sedan har det rullat på. Mer och mer minnen har dykt upp, mer och mer pussel att lägga, mer och mer känslor att bearbeta. Känslor och minnen som begravts någonstans så djupt djupt inom mig som det någonsin gått. Jag bestämde mig då för att nej, inget mer sex förrän jag lärt mig sätta gränser, lärt känna min kropp och gjort något åt den här smärtan.

Jag har ingen aning om vad som händer mig i framtiden. Men just nu är detta vad som gäller.

Disclaimer: Även om min uppväxt i kyrkan skadat mig mycket är jag ändå tacksam för den i jämförelse. Med den början av mitt kroppsliga liv hade jag kunnat råka rejält illa ut som tonåring om jag dessutom skulle ha blandat in sex.

Dekonstruktion av kärleksbegrepp

Saturday, January 8th, 2011

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för och dekonstruerat kärlek på olika sätt. Jag har skrivit ett otal blogginlägg om detta. Jag har levt i extremt destruktiva relationer och i sunda sådana. Jag har varit både den som aldrig fick en blick och den som varit den snyggaste, coolaste bruden i gänget. Jag har varit förtvivlad över att inte ha varit objektifierad och jag har blivit objektifierad och tröttnat på det.

Jag har varit mot förhållanden och trott jag varit polyamorös, jag har varit monogam och trott att det ska hålla hela livet. Jag har varit ett svin och varit den som blivit svinad mot.

Och jag har tänkt. Tänkt, definierat, definierat om. Tänkt igen, definierat om, raserat återigen tänkt. Jag gör så, det är så jag lever.

Att jag vill dekonstruera den romantiska kärleken är för att jag anser att den har grymma baksidor som vi gärna vill tro försvann i och med resonemangsäktenskapet. Jag vill vända saker på alla tänkbara håll, se det från femton vinklar.

Jag anser inte att kärlek inte finns bara för att den inte stämmer med normerna. Och jag är allt annat än oromantisk själv. Snarare är jag extremromantisk. Men jag vill sätta ord på saker jag har på känn, intutiva saker som ännu inte kommit på pränt, och kanske få hjälp att hitta de där skärvorna som jag missat.

Ofta när jag gör sådant kommer jag ut som en annan människa på andra sidan och har oftast blivit klokare. Men jag gör det också av ren lust. Jag älskar att tänka, att runka mina hjärnmuskler. Det är min fritidssysselsättning och har typ alltid varit.

Men jag vill inte skapa debatt. Jag vill att den som vill lyssna ska lyssna, vill att ideer och tankar ska sprida sig om någon tycker de är vettiga. Jag är medveten om att jag tar upp känsliga ämnen och säkerligen provocerar. Men jag är ointresserad av det. Om folk dock blir provocerade är det inte omöjligt att det triggar precis de mekanismer i mig som jag vill undvika. Jag hatar nämligen debatt.

Protected: Önskelista

Sunday, March 21st, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Bråte

Saturday, February 27th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Love deconstructed

Sunday, February 14th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: What I crave

Monday, December 14th, 2009

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Been there done that, got the t-shirt to prove it and it was too tight!

Saturday, October 31st, 2009

Efter ett extremt intressant inlägg av Simon Rosenqvist om mansrollen (ja, jag läste det först idag), var det något i kommentarsfältet som fångade mig och det var Simons svar till Calle Rehbinder om att ifrågasätta motreaktionen kring kristen sexualmoral.

Och eftersom jag inte kan vänta på ett sådant blogginlägg för jag blev alltför fascinerad av tanken tänkte jag att what the fuck, jag kan ju göra det själv. Så nu försöker jag med det. Tankarna är lösa och framkastade. Jag har egentligen inga färdiga svar och försöker inte heller leverera några. Jag hade gärna skrivit fem inlägg till på ämnet för det finns så många sidospår att ta hänsyn till.

Jag brukar dra öronen åt mig när jag hör alltför sexliberala yttringar, även om jag kanske på flera sätt kan antas vara en själv. För själva tanken är ju god, att ifrågasätta gamla normer som hämmar människor på ett dåligt sätt är ju lovvärt.

Men det är ändå så att jag i dekonstruktionen ser en ny religion skapas. En avmystifiering, avkänslofiering, avkärlekisering som jag inte riktigt kan förlika mig med. För mig blir det lite som close your eyes and think of England, med den skillnaden att nu måste du dessutom njuta av det. Från att ha varit “alla ska få ha sex med vem de vill” glider det över i ett “alla ska ha så mycket sex som möjligt med så många som möjligt”.

Ett grundläggande tema hos sexliberala tycks vara skam. Kvinnor känner skam över sin sexualitet och behöver frigöras. Inget fel i det, visst behöver vi frigöras. Men till vad?

Där känns det som om svaret i sexliberalismen blir att bli som mannen. (Eller i vart fall som våra föreställningar om hur en man är). Att tala om erövringar och folk man lagt ner. Att räkna och samla på hög. Att förbättra sitt sexliv medelst teknik. Avkänslofierat, oromantiskt, osentimentalt och frigjort.

Men vad är det verkligt skamfyllda? Är det verkligen sexualiteten?

Om man får tillåta sig att vara lite generaliserande skulle jag ändå vilja säga att något ganska typiskt för samhället är att manlighet och manliga ideal värderas högre. Det gäller drag som självständighet, rationalitet, logiskt tänkande, styrka, resultat med mera. Och jag skulle vilja påstå att det är precis det som präglar sexliberalismen. Det knapplösa knullet, den mätbara orgasmen, självständigheten i att slippa binda sig.

Mot detta står kvinnliga ideal. Beroende, känslor, altruism, svaghet, relationer.

Att vara svag. Att vara needy. Att vara sårbar, att relatera till varandra.

När orgasmer kan mätas och vägas och sex är no big deal finns det väldigt lite plats över för den som faktiskt fortfarande ser det som a big deal.

Och det jag undrar är vad man förlorar på vägen. I mina ögon ser det ut som om det just blir en avkänslofierad, rå, matematisk sexualitet som värderar prestation i stället för närhet.

Been there done that, got the fucking tshirt to prove it and it was too tight!