Posts Tagged ‘Slarvighet’

Människor är olika

Friday, October 16th, 2009

Jag har sovit absolut inte en blund inatt och ramlar rakt in i en debatt som triggat mig enormt. Det handlar om Isabelle Ståhls koketterande inlägg om slarvighet, och svaren från Isobel och Julia och Lisa på ämnet.

Och jag har en helt egen vinkel på ämnet – den funktionshindrades.

Jag har koketterat som Isabelle när jag var yngre och folk har skrattat åt mig som de skrattar åt Chris. För mig är det bara ett tecken på att man inte förstår vad det handlar om. Jag mår fysiskt illa av att läsa inläggen.

För det slår över i alla inläggen på olika sätt. Flera av de arga anonyma kommentarerna hos Isobel kan jag identifiera mig i, där slarvern säger “och ni tror att alla kan vara pedanter”. Det är det Rasmus sammanfattar i en kommentar hos Julia:

Vuxenskap – okej, förstår vart du syftar, men jag kan fortfarande inte försonas med den moral som ligger i att använda ordet så. Särskilt inte när jag tänker på vänner som i perioder har mått psykiskt dåligt och inte klarat av att uppfylla så många av de kriterier som jag antar står på punktprogrammet för vuxenskap. När de har mått bättre har de kanske uppfyllt fler, men inte alla. Kan de då inte få vara nöjda över det? Ett generellt begrepp om hur vuxenskap ska vara tar bort respekten för människors olikhet.

Exakt så. Undertecknad har till exempel aldrig kunnat uppfylla de där vuxenskapskriterierna. Och jag tror det kanske är det som får slarvern att slå ifrån sig så hårt att hon eller han till och med hyllar sitt slarveri och gör det till en dygd. Att veta att man själv faktskt inte kan.

Men slarvern är varken bättre eller sämre än någon annan, bara inte likadan som pedanten. Och ska inte behöva vara ett geni för att få rätten att vara som hon eller han är.

Varför ska man upphöja en sorts människotyp och säga att den här är bättre än alla andra? Varför inte ta vara på olikheterna och försöka hjälpa varandra där man kommer tillkorta i stället?

Inte heller här går det hur som helst att applicera någon generell moral – kallad vuxenhet eller något annat – på alla olika slags samlevnadsformer och familjeförhållanden. Etiken för samlevnad med andra kan inte utgå från ett ideal av hur en individ ska vara. Och ansvar står inte i motsättning till vare sig stolthet eller kaos.

Jag håller återigen med. Mina vänner vet till exempel att de behöver hämta mig med bil om jag ska komma iväg någonstans tillsammans med dem. De vet likaledes att jag är den som kan sitta i timtal och lyssna på deras problem och komma med vettigaste råden.

Jag kompenserar mitt slarveri genom att vara en duktig flicka på andra områden. Så jag känner igen mig i både Julia och Isobels inlägg (som så ofta förr). Det innebär dock inte att jag tycker de har rätt.

Som funktionshindrad i behov av hjälp hemma råkar man ut för just de här teorierna om vuxenskap. Vissa saker förväntas alla kunna och kan du dem inte är du bortskämd, lat och egoistisk.

Jag får ångest av att städa. Med ångest menar jag ångest. Den oempatiska tycker då att jag ska lära mig att städa för att det vore bra för mig att kunna. Den empatiska hade helt enkelt bara sett till att jag fick städhjälp.

Med teorier som att “alla ska göra det de kan” tvingar man människor att göra saker de faktiskt inte kan. Som att äta saker man faktiskt får kväljningar av. Som att gå ut med soporna fast den sista energin just gick åt till att ta ut mat åt sig själv ur frysen.

I gengäld skulle jag aldrig förvänta mig att alla kan skriva en sjysst novell på tre timmar. Det vet jag att jag är ganska ensam om. Men inte heller det gör mig till en bättre människa. Eller till ett geni. För mig är det ju inte svårt att skriva en novell så varför skulle jag ha särskilt stor cred för det?

När människor värderar egenskaper i bättre och sämre och bestämmer att alla ska följa en viss mall blir det fel. Väldigt fel. Därför skulle jag önska att man slutade kokettera med brister. Och att man såg bakom koketterandet i stället för att bli provocerad.

Men det är bara min åsikt. Och säger bara något om mig.