Posts Tagged ‘Socialt spel’

Likt ett djur

Tuesday, July 20th, 2010

Innan tsunamin kom hade djuren dragit sig tillbaka sägs det. Jag tänker på tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. I artiklar stod att nästan inga djur skadats. De hade nämligen redan dragit sig från vattnet, upp i bergen och dylikt.

Många gånger har jag tänkt att det inte skulle förvånat mig om jag hade gjort det samma. För jag har en känsla för vibrationer och skeenden som de flesta saknar. Och den rör sig långt ifrån bara på vibrationsplanet. Jag ser bakom människors ytor och ser vad de vill dölja.

De människor som känner mig har med åren lärt sig att jag alltid kommer att se saker som ingen annan ser. De vet att jag kommer upptäcka när de ler utan att le, när de himlar med ögonen åt någon när de tror ingen ser, att jag kommer veta när de är kära eller på dåligt humör. Ringer de mig vet de att jag kan höra på tonfallet att något inte är som det ska.

Jag har i många år funderat över hur jag ska beskriva det speciella seende jag har. Varför världen ser så annorlunda ut i mina ögon än i många andras. Att jag inte är galen har jag gång på gång fått bevisat då saker jag sett i efterhand ofta kryper fram som sanningar. Men vad det är jag sett har tagit lång tid att förstå. Jag ber om ursäkt för att jag har ett förenklande ni-uttal i texten. Jag försöker bara beskriva världen och för mig blir ni andra ibland en klump. Identiferar ni er inte som den klumpen, ta inte åt er. Och låt mig en gång för alla tillägga att jag inte anser att mitt sätt att se på världen är mer rätt än ert. Vi ser olika saker och jag tror att det finns en nytta med att det är så.

Med detta sagt; Ungefär det här är vad jag kommit fram till:

De flesta människor har lärt sig att se vad andra människor vill förmedla. Titta på de här beskrivningarna av ansiktsuttryck.

De försöker att med ansiktsuttryck förmedla vad en människa känner. Så fungerar de flesta av er. Med ert kroppsspråk försöker ni förmedla vad ni känner och menar. Med era röster säger ni det ni vill att folk ska höra.

De flesta av er hör vad folk säger och vill förmedla. De flesta av er vet när det är dags att lämna en konversation eller inte. De flesta av er vet vad som förväntas av er i en given situation.

Vad jag ser är något helt annat. Det era kroppar försöker visa missar jag ofta, men vad de försöker dölja ser jag. Det era munnar säger kan jag ibland missa, jag hör att något inte står rätt till på era tonfall. Om ni skämtar med mig kommer jag inte förstå om ni menar allvar eller driver med mig, men jag kommer kanske lägga märke till den underliggande sinnesstämningen hos er som får er att skämta just då.

Om ni vill dölja att ni har en dålig dag kommer jag fråga hur ni mår. Om ni försöker pressa tillbaka er irritation kommer jag att fråga om ni är arga. Om ni tittar mot någon med en ilsken eller längtansfull blick kommer det inte undslippa mig. Och ju mer ni försöker dölja saker för mig ju tydligare kommer de att framstå.

Vi kan ta ett exempel från Almedalen. En känd politiker skulle vara med i en panel. Innan hen gick upp på scen såg jag henom och hen såg skrämd ut. Jag pratade med en vän om det hela efteråt och han sa att han mest tyckte att hen hade sett uttråkad ut.

Vem av oss hade rätt? Vi kunde ganska snart enas om svarat på den frågan: Båda hade rätt.

Politikern ville förstås inte visa att hen var nervös och lade på sig ett nonchigt uttryck som fick hen att se uttråkad ut. Det är vad min kompis såg. Själv såg jag i stället vad det var hen försökte dölja. Numera vet vi alltså båda att nämnda politiker döljer sin nervositet genom att verka nonchig.

Sådär är det hela tiden för mig. När en människa äger ett rum eller en fest kommer jag se den sekund personen förlorar masken. Och jag kommer i de allra flesta fall inte intressera mig ett dyft för vad personen faktiskt vill förmedla.

Jag antar att detta kan vara en av de bästa förklaringarna till att jag avskyr att mingla. Ni springer runt där och försöker förmedla massa saker till varandra men det enda jag ser är vem i hopen ni egentligen intresserar er för, vem ni himlar med ögonen åt när ni tror att ingen ser, att ni egentligen bara vill gå därifrån. Jag ser när ni är nervösa och alla andra möjliga och omöjliga saker ni inte alls har för avsikt att förmedla. Och jag missar i stället vad ni egentligen vill förmedla.

När man säger att autister är socialt inkompetenta eller saknar empati tror jag att det här kan vara en del av grejen. Vi ser inte er som ni vill vara, utan som ni är. Vi kommer att vänja oss vid att höra att vi ser fel, att vi har fel, att vi missförstår.

Jag kommer inte reda ut ett mingel särskilt bra, men jag kommer att fånga upp de stämningar som råder där och se vem som ljuger eller har något att dölja. Jag kommer att se vem som ligger med vem, eller i vilket fall vilka som vill ligga med varandra. Jag kommer att se vem som inte vill vara där och som är ledsen.

Nu är den här bilden förstås förenklad. Jag kommer inte att se allt. Jag kommer att se dessa saker hos de människor jag fokuserar på, eller som råkar komma i min väg. Ganska ofta när folk greppat att jag har de här förmågorna vill de veta hur de själva uppfattas och frågar typ “hur är jag?”. Då är det inte alls säkert att jag kan svara. Och visst kan jag ibland se vad folk vill förmedla och missa det underliggande ibland jag också. Men det är inte regel.

Grejen är ju den att alla inte vill bli genomskådade. Och jag försöker så gott jag kan att inte gå för långt över människors gränser. Samtidigt vet jag att många människor också gillar det här draget hos mig. För de flesta gillar att bli sedda. Och det kan vara skönt att veta att om en människa mår dåligt finns det i alla fall någon som ser.

Jag hoppas nu att människor bättre kommer förstå vad jag menar när jag säger “jag kan inte mingla”. Det ytliga spelet kommer aldrig intressera mig som något annat än ett spel jag kan genomskåda. Jag förstår att några kan tycka att man låter obstinat när jag säger så. Men känner du så fundera över vad jag kan se som du missar och om du kan ha någon nytta av det i stället.

Huruvida jag faktiskt kan känna av en jordbävning likt ett djur är jag inte säker på. Jag har tack och lov inte behövt uppleva en jordbävning. Jag vet däremot att jag kan känna av vibrationer i min säng ibland, antagligen när en viss typ av fordon åker förbi på motorvägen femtio meter bort från min lägenhet. och att jag kan höra ljud från andra lägenheter som ingen annan hör.

Om jag ska anknyta till dagens annons och vårt tal om sociogram kan jag också tala om att jag en gång räknat ut en relation med hjälp av hur de länkade sina bloggar till varandra. Jag borde kanske byta sida och söka jobb hos FRA?

Ibland kan jag inte heller sätta ord på vad jag ser eller hör. Jag vet bara att det är “nåt”. Och det är inte alltid jag kan koda varför någon är arg eller ledsen eller säger elaka saker eller vad det kan vara. Då får jag använda min logiska förmåga för att koda det hela. Där slår det ibland fel. För människor är inte maskiner. Där är vi inte ett dugg olika.