Posts Tagged ‘Status Anxiety’

Den amerikanska såpafrun. How did I end up wanting perfection?

Thursday, August 23rd, 2012

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin skulle föreställa mig att jag skulle skriva. Den stämmer varken med min självbild eller med ens mina närmaste vänners bild av mig. Men de som sett henne vet precis vad jag talar om.

Det bor en amerikansk liten såpafru i mig. Nej, inte en som gillar att städa. Inte någon som tar hand om hemmet, eller kutar runt och ligger med poolskötaren. Men någon som är besatt av yta. Någon som polerar och putsar och donar och fixar för att ingen ska se vad som finns därunder. En som håller skenet uppe.

Det gäller särskilt när det kommer till relationer. Jag är fullständigt besatt av att prestera perfekta relationer därför att det alltid känts som om hela världen sagt att jag inte duger till det.

Var det inte kommentarer om hur jag såg ut så var det kommentarer om hur jag lät killar behandla mig. Var det inte snack om att jag var udda var det tjejer som sa till mig att jag var mobbad.

Vet ni vad en sådan människa till slut gör? Hon döljer hellre när någon behandlar henne illa än söker hjälp. För de där kommentarerna hjälper inte ett dyft. Det de gör är att visa för en människa att hon är lägre i rang.

Detta har gjort att jag har en bild av mig själv som något slags misshandelsoffer när jag verkligen inte är det. Eller som någon som skulle ha lägre självrespekt när det snarare handlar om autistisk förvirring. Jag tror de flesta om gott och jag lyckas helt enkelt inte alltid pinpointa vad jag tycker om hur en människa behandlar mig förrän efter ett tag.

Men innan det hänt har ofta någon som så väldigt gärna vill knäppa en på näsan kommit talat om för en hur det ligger till. Det har nästan alltid fått effekten att jag tagit mer skit än jag skulle ha behövt, för att jag blir så mån om att inte vara den där sorgliga människan som passar så bra in i en Winnerbäcklåt.

I stället för att förändra sig själv, för man vet liksom inte hur det ska gå till, begår man självbedrägeri och döljer skavankerna.

Det är något jag är trött på. Trött på att låtsas ha bättre självförtroende än jag har, trött på att låtsas vara mer framåt än jag är (jag är ju tokblyg), trött på att leka mera eftertraktad eller whatnot.

När det viktigaste blir att prestera en lycklig fasad för att vara lyckad är det svårt att slappna av och bakom fasaden blir känslan av misslyckande självuppfyllande. “Bara ingen ser misslyckandet”. “Bara ingen ser bakom fasaden”. “Bara ingen ser hur jag egentligen är för då kommer de se ner på mig”. Själva ångesten för att bli avslöjad blir en stress som skapar den ångest man försöker dölja att man har. Ångest som antagligen inte skulle vara lika stark om man inte ställde så höga krav på sig själv.

Jag är skittrött på att låtsas tycka jag är snygg när jag inte känner mig så. Jag är skittrött på att försöka vara glad när jag inte är det. Jag är skittrött på att låtsas vara glad över internet när jag mycket hellre skulle hänga med folk i köttvärlden.

Men visa det och folk blir livrädda för eftersom jag kan bli instabil måste det helt enkelt innebära att så fort jag visar känslor är jag på väg att bli deprimerad?

Tänk om om det är rädslan för att bli bedömd som orsakar depressionerna. Tänk om allt ifrågasättande av mitt analyserande och grubblande gör att jag stänger inne mig själv i stället. För att det inte är tillåtet att vara som jag. För att statusångesten blir det allenarådande.

Jag har så mycket statusångest att de gånger jag mått som allra sämst så har det varit på grund av statusångest. De gånger jag trott att jag inte förtjänat att leva har det varit för att jag helt enkelt trott att jag är en så dålig människa att världen skulle vara mindre tyngd om jag var död. (Det är några år sedan nu, det hände i primärvalet i piratpartiet så om ni undrar varför jag var en bitch då så handlade det alltså om simpel överlevnadsinstinkt).

När det fula inte får finnas. Desperationen, dödsångesten, eller ens bara behovet att få vara svag. När hela ens omgivning dessutom bestämt sig för att man antingen är stark och stabil eller skör som ett asplöv. Stabil eller sjuk.

Nä, jag är drabbad av statusångest. Den mesta folksjukdomen som finns.

Jag värderar inte status. Jag bara tror att jag måste ha den för att få förtjäna min existens. Jag tror att jag måste prestera perfekta relationer för att inte få vara ensam. Att jag måste se perfekt ut för att vara attraktiv and whatnot.

Och jag kommer att vara exceptionellt känslig för alla budskap som säger att jag inte duger. För jag “vet” ju redan det, jag känner ju redan så.

Om jag säger till mig själv att jag ska vara snällare mot mig själv kommer även det att bli ett krav. Känn ingen skam, var inte så statustyngd. Allt kommer att låta som anklagelser i mina öron och visa att jag inte är den föredragna människotypen. Förlåtelse finns; för alla utom för mig. Att älska mig själv blir ett krav, inte en fråga om acceptans.

Tro mig, det funkar utmärkt att ha alternativa ideal och ändå känna av de ideal som är rådande. Varhelst en statusångest finns kommer den att kunna gripa tag i mig.

I almost never ever cut myself some goddamn slack.

**************************************************************************************************************************************************************
Sen jag skrev ovanstående har det gått några dagar. Och jag har så smått börjat dra mig undan för att få lugn och ro. Att få ord på allt det här gjorde att jag bättre kunde förstå vad som pågick och därför också göra just det jag behövde. Cut myself some slack.

En sån där natt

Thursday, January 21st, 2010

Det här är en sån där natt då jag ligger vaken och inte kan sova. Vilken natt i rad det är jag inte kunnat sova har jag tappat räkningen på, men sova kan jag ändå inte. Tankar om föreläsningar maler i huvudet, för på söndag ska jag föreläsa för första gången på… jag skulle tro att det är ungefär 10 år.

När jag var yngre ville jag alltid bli kändis. Att få status och revansch var det viktigaste i världen för mig. Jag ville bli populär och få bli artist och då, när jag fick den där statusen, skulle alla som sett ner på mig se att wow, den här tjejen! Då skulle jag automatiskt få alla killar jag ville ha och allting skulle vara precis som i en High Schoolfilm.

I mitt huvud som tjugoåring fanns knappast tankar om att jag femton år senare skulle vara pensionär. Det fanns inte tankar om misslyckande, tankar om att världen skulle se ner på mig.

Faktum är att det var något jag hade lärt mig att hantera, något som knappt bekom mig längre. Min självkänsla var stark och även om mitt självförtroende var lågt var jag klart stabil som person.

Jag hade på ett vis lärt mig att dra mig undan från vissa av världens krav såsom att “lyckas” och att se ut på ett visst sätt. Jag var ganska klar över vem jag var och min plats i världen.

Efter ett år med människor som sätter status högre än allt annat blev även jag skadad, efter ett år med människor som sätter Normen framför allt annat blev min syn på mig själv skadad. Och det är först nu jag kan se vad det där gör med mig, vad det gjort med mig.

Jag ramlade tillbaka i högstadiet, i High-Schoolfilmen. Men plötsligt fick jag rollen som tönten. För jag spelar liksom inte det där spelet, det är helt ointressant för mig. Det är så ointressant att värdera vad andra tycker om mig. Det viktiga för mig är hur jag behandlar mig själv.

När jag var en twentysomething var det inte så. Jag hade inte ens en egen sexualitet, för den sexualitet jag hade var inskriven i min panna. Jag tände på det världen sagt åt mig att tända på och hände något som avsteg från normen var jag tvungen att stöta det från mig. Vad jag ville ha och vad jag gick igång på var inte alltid samma saker, men min hjärna hanterade inte det där som kognitiv dissonans. Det är först femton år senare jag kan se det. Se att jag inte kunde älska min första pojkvän för hans status, se hur jag hopplöst förälskade mig i killar med hög status för att bli dissad. Se hur illa jag behandlade min första pojkvän för att jag inte kunde hantera mig själv. För att han inte gav mig det där jag saknade själv – status.

I stället sprang jag efter killar med hög status, gjorde mig själv till åtlöje på alla upptänkliga sätt och tillät mig själv att trampas ned.

Varför gör man egentligen det? Varför jagar man status över huvud taget? Jag vet inget som är så ihåligt, så tomt och så fullkomligt meningslöst. Hur kunde jag hamna där igen efter så många år?

Jag tror det är ganska lätt. I vårt samhälle byts pengar alltmer ut mot cred. Och ju längre in vi kommer i informationssamhället, ju viktigare blir status. Ju viktigare blir det att “vara någon”, att vara ett eget varumärke, att sälja, att ha en “identitet”. Det där växer inte ens bort med åldern längre.

Jag vet till exempel varje gång jag ska blogga ungefär vilka ramar jag kan röra mig inom. Jag vet vilket som blivit mitt “varumärke”, min “stämpel”, min “identitet”…

I Piratpartiet finns än så länge inte särskilt mycket pengar, status och det interna varumärket är allt. Inom Piratpartiet är de flesta väldigt unga och de äldre som är med, tja… vi är väl knappast normmänniskor precis. I Piratpartiet strax efter primärvalets slut blandas vunnen status med förlorad.

Själv sitter jag kluven. Större delen av mig tänker att majoriteten av oss i partiet är jävla attention whores. Precis alla vill höras och synas och precis alla vill ha cred för precis det de gjort. Och det går inte, just för att alla söker det själva. Och vi söker det hela tiden och ibland ger vi varandra creds, men då ska man ju inte glömma att det i sig är ett sätt att själv få cred.

Hela Piratpartiet består liksom av en skock tonåringar med uppmärksamhetsbehov. Se mig! Hör mig! Jag är bäst! Jag kan det här! Jag! Jag! Jag!

Precis de här tendenserna triggade primärvalet på sämsta möjliga tänkbara sätt. I tre månader gick folk runt ängsliga över sin egen status, sin egen plats i hiearkin, sitt eget värde.

Och tro för guds skulle inte att det här är över. Det har just bara börjat. För nu gäller det för allt och alla att leva upp till den där statusen man fick, till att behålla den, till att vara precis så där bra som man sa att man var när man kandiderade.

Och mitt i allt det där ska jag hålla en föreläsning om hur det är att vara kvinna i Piratpartiet. Men allt jag kan tänka på är primärvalsbitches, om hur det hela blev en tävling mellan tjejer trots att våra platser redan genom kvoteringen var garanterade. Kanske är det just därför så många tjejer gick så bra i primärvalet? Kanske är det för att vi tävlade mot varandra som vi faktiskt slog ut killarna? Fungerar det så cyniskt?

Jag tror faktiskt att det kan vara så, även om tanken inte ens slagit mig förrän inatt. Men den stämmer bra ihop med tidigare tankar jag haft om att tjejerna i partiet på en gång är de som kan få nya tjejer i partiet, samtidigt som vi är de som riskerar att stänga nya tjejer ute. Vi är vana vid abnormt stora utrymmen, vi är vana vid fruktansvärt mycket uppmärksamhet. Vi är så vana vid det att vi till och med helt i onödan slåss mot varandra för något som vi redan har.

Men faktum är att våra resultat i primärvalet säger nada om våra värden som människor. Det säger inte ens något om vår kompetens. Det säger något om vår populäritet. Det är som högstadiet all over again.

Vad är det egentligen vi jagar efter? För vem gör vi det? Handlar våra behov om det här?

Eller om det här?

Föräldraskap i ett ungt parti

Tuesday, January 5th, 2010

Jag kommer ofta på mig själv med att internt i Piratpartiet fungera lite som en förälder. Och eftersom jag inte har några egna barn är det inte så konstigt att jag adopterat ett gäng kids att ta hand om.

Ganske ofta kan jag känna att jag vill skydda folk från att göra mina egna misstag, att jag vill rädda partiet från att vara för kontroversiellt, att jag vill ta ansvar för saker jag kanske egentligen inte har ansvar för.

Det mesta arbete jag lagt ner i partiet är saker som aldrig har synts utåt och som många inte har en aning om. Plåstrat om folk som mått dåligt, hjälpt någon med en text, curlat och hanterat konflikter, och löst interna kriser.

Det finns en tro hos många i partiet att allting går bara man vill tillräckligt mycket, att alla kan bli precis vad de vill och att världen ligger framför oss alla att bara sluka.

Det är en tro jag tror kan skada. Inte partiet i sin helhet men individer i det. Egon som blåses upp, andra som trycks ner, interna relationer som brister. Allt sådant som finns i en organisation.

Kunde jag så skulle jag vilja skydda allt och alla från allt ont som väntar dem i världen. Men det går ju inte. Människor måste ju få lära sig att göra sina egna misstag. Människor måste ju få växa själva, människor måste ju få vara unga och vilda och naiva. De måste få tro att allt går och märka att det inte var så enkelt.

Men det knyter sig i mig när jag ser hur kulturen med “be all you can be” och “alla kan bli delfinskötare” får starkare och starkare fäste i en yngre generation. Och det knyter sig i mig när jag vet att de flesta i livet aldrig skulle kunna palla det utanförskap jag själv lever under. Och trots att mitt eget beteende kan vara impulsivt som en femårings är min livserfarenhet och acceptans inför livet större än min dubbla ålder.

Jag bloggade för ett år sedan om en film som heter Status Anxiety. Den handlar om hur meritokratin i ett samhälle skapar ett klimat som inte bara ser upp till dem som lyckas, utan framför allt ser ner på den som misslyckas. Den handlar om hur alla måste jämföra sig med varandra och att det viktigaste alltid är att vara lite bättre än någon annan.

I en organisation som Piratpartiet där de fasta mandaten är få blir målet att behålla sin egen informella position livsviktig. Därför positionerar vi oss mot varandra som kritiker av varandra. Därför har alla konflikter eskalerat under primärvalet utav helvete. Därför har gruppmentaliteter förstärkts. Därför har blogglänkandet tystnat.

Igår sa Isak Gerson att Piratpartiet är som de hemmaboende knarklangarna i Freakonomics. i. Jag blev tvungen att ladda ner och läsa hela kapitlet. Läs själva om varför knarklangarna stannar trots att ytterst få någonsin tjänar några bra pengar på det hela:

Well, for the same reason that a pretty Wisconsin farm girl moves to Hollywood. For the same reason that a high-school quarterback wakes up at 5 a.m. to lift weights. They all want to succeed in an extremely competitive field in which, if you reach the top, you are paid a fortune (to say nothing of the attendant glory and power).

200 kandidater 15 platser…

So why did he start the war? As a matter of fact, he didn’t. It was his foot soldiers who started it. It turns out that a crack boss didn’t have as much control over his subordinates as he would have liked. That’s because they had different incentives.

Vår instabila organisation ger Rick mycket makt men gör honom samtidigt helt maktlös när inga konflikthanterande instanser existerar.

One of the few ways that a foot soldier could distinguish himself—and advance in the tournament—was by proving his mettle for violence. A killer was respected, feared, talked about. A foot soldier’s incentive was to make a name for himself,

Starta en konflikt, skapa dig ett namn, tryck ner någon annan…

J. T.’s incentive was, in effect, to keep the foot soldiers from doing so. “We try to tell these shorties that they belong to a serious organization,” he once told Venkatesh. “It ain’t all about lolling. They see these movies and shit, they think it’s all about runningaround tearing shit up. But it’s not. You’ve got to learn to be part of an organization; you can’t be fighting all the time. It’s bad for business.”

Vissa – inklusive jag själv – har tolkat Ricks och styrelsens försök att hålla samman organisationen som maktspel. Visst kan det användas så. Men om vi ser det ur Ricks perspeketiv det helt enkelt är så att det bad for business? Det är dåligt för partiet. Vi mår inte bra. Vi måste tagga ner och det gäller oss alla.

Det handlar inte om att man inte får kritisera. Det handlar om att ingen längre kan ta in någon kritik för vi alla är så granatskadade att vi fullkomligt förlamats.

Jag skulle kanske inte direkt uttryckt mig som Rick gjorde i sitt funktionärsbrev igår. Men jag delar hans analys av att saker har gått för långt. Jag vet att jag har varit en del av problemet.

Jag vill att vi alla ska sätta oss ner och ta oss en funderare över vad som egentligen betyder något och som är våra mål? Vad vill vi egentligen uppnå, och uppnår vi de målen genom att fortsätta slåss?

Jag tror inte det.

PS: Om något i den här inlägget uppfattas som kritik av någon enskild så fråga mig. Det är på intet sätt min avsikt någonstans och jag hoppas innerligt att jag inte kastar fler granater med detta inlägg. Jag vill bara försöka lysa lite ljus över situationen så som jag ser den. DS.

Vi ska alla en gång dö

Friday, January 30th, 2009

I början av året såg jag en film som har präglat en del av mitt tänkande sedan dess.

Filmen handlar om vad som händer med människor i ett så kallat jämlikt samhälle.

Vad händer med människor när vi har tesen att alla som vill kan lyckas? Vad skapar det för bieffekter?

Alain de Botton som ligger bakom både en bok och en film med namnet menar att det jämlika samhället gör dels att vi aldrig kan nöja oss och att vi hela tiden jämför oss med varandra. Vi vill hela tiden ha lite finare bil än grannen, en lite mer välläst blogg än bloggkollegan, lite högre lön än jobbarkompisen och snyggare kläder än de andra på festen.

Detta jämförande skapar ångest hos folk. Alain de Botton, författare till både boken och filmen har valt att kalla denna ångest för Status Anxiety. En ångest över status helt enkelt. Vilken status vi har i förhållande till andra människor avgör hur andra människor kommer att behandla oss.

Egentligen är det väldigt enkelt: Om man tror att alla kan lyckas blir det förstås också alla människors val om de lyckas eller ej. Och eftersom vi värderar folk utifrån om de lyckas eller ej kommer vi vara snällare mot den som lyckas, samtidigt som vi ser ner på den som misslyckats. Är du uteliggare anses detta vara ditt eget val och du behandlas därefter.

I detta ljus ska motstånd mot bidrag ses. Det handlar inte bara om att man som bidragstagare får skylla sig själv, det handlar också om att man anser att människor inte får chansen att leva upp till sin fulla potential om de inte tvingas att själva styra upp sin situation.

Många människor går genom hela livet med denna ångest. Den är inbyggd i samhället överallt, på alla plan. I arbetslivet, i klädval, i inredning av huset, i köp av TV, i val av umgänge, ja till och med av partner styrs ofta av saker som vad ens vänner ska tycka om hon eller henne.

Ofta finns det därför bara en verklig antagonist till statustänkandet – döden. Så fort vi står inför döden förändras våra prioriteter. För ingen platt-TV i världen kan rädda dig från döden. Inte den senaste datorn, inte ens den snyggaste flickvännen.

Status Anxiety är egentligen något som inte skulle behöva finnas. Det är vi själva som skapar den. Kanske är den ett sätt att uppväga dödsångesten, att försöka bygga bort döden ur våra liv? Allt detta är hypoteser Botton arbetar med i filmen.

Vad är det egentligen vi värdererar i våra liv och varför gör vi det? För vems skull gör vi det och vad är vi ute efter? Skulle vi handla likadant om vi visste att vi skulle dö om en vecka? Och om så inte är fallet, varför fortsätter vi?

Mitt mål när jag var ung var inte direkt att bli förtidspensionär. Det var ju att bli något stort, välbetalt och samtidigt viktigt. Eller helt enkelt artist så jag kunde ge igen på alla klasskompisar som aldrig såg hur bra jag var.

Allt det där är saker jag har lagt av mig själv. Det är ok jag identifierat och bestämt att jag själv kan lägga av mig.

En sådan sak var att acceptera sina funktionshinder, att inse att man faktiskt inte kan göra allt det där man vill och att vila i det. En andra var att acceptera min kropp och hur jag ser ut. Jag passar inte in i rådande ideal och jag vet om det. Jag vet att många ser ner på mig för att jag är fet, men jag väljer själv om jag vill ta det till mig eller ej.

Och nog känner jag av föraktet. Föraktet mot mig som svagare, som den som inte lyckats, som den som lever på andras skattepengar, som den som inte har karaktär nog att hålla sig smal och smärt. Men jag värderar inte det där. Jag föredrar att vara föraktad och slippa konstant ångest framför att vara uppskattad och konstant ha ångest över att inte räcka till. Jag mår bättre på samhällets botten än jag någonsin gjorde när jag hade högre status. Jag mår bättre utan krav jag ändå inte kan uppfylla.

De gånger i mitt liv när jag haft hög status har jag inte trivts med mig själv som människa. Jag har inte varit god, jag har inte varit till nytta, jag har inte varit älskad.

I min värld är det så mycket viktigare än all status i världen. Därmed inte sagt att jag ser ner på den som lever på ett annat sätt.

Hur detta är kopplat till mitt engagemang i Piratpartiet kommer jag återkomma till.