Posts Tagged ‘Uncategorized’

Skrattar sig fördärvad

Saturday, May 2nd, 2009

Via Tor Löwkrantz på twitter.

Telekom telekom telekom

Thursday, April 30th, 2009

Hello world. Under tiden vi firar att vi kommer in i EU riskerar telekompaketet att göra vårt jobb i EU nästan omöjligt.

Vi kan få genom Citizen Rights Amendments.

Vi behöver kunna tackla fler än en fråga åt gången. För övrigt är det ganska uppenbart att svininfluensan hade hejdats lättare utan medicinpatent?

Kalla det intranät för enkelhetens skull?

Tuesday, April 28th, 2009

Jag funderar på om vi inte i telekomdebatten skulle tjäna på att använda mer nedtonade begrepp som gör att det blir mer begripligt. För mig dröjde det länge innan jag förstod likheten mellan operatörernas frihet att reglera internet som de ville och att det skulle fungera som kabelTV.

Om man däremot tänker sig att operatörerna kan skapa egna intranät blir metaforen mer begriplig. Intranät är något som de flesta känner till och har någon slags relation till. Man vet att det inte är internet och att chefen tittar på en när man surfar typ. Det är bara en tanke och kanske helt uppåt väggarna, (klockan är 03:17 på natten), men jag funderar om det inte bättre kommunicerar ett stängt internet än att jämföra med tv-kanaler. Ingen chatar ju genom kabel-TV liksom. Men intranät det är som internet fast… bara mycket sämre och tråkigt och frustrerande för man är helt låst av företagets godtycke.

Gästblogg: Kampmaskulinitet – lösningar och funderingar

Tuesday, April 28th, 2009

Idag blir det gästblogg igen:

Det är Rikard som skrev en kommentar igår på mitt inlägg om mognad, som jag kände var så intressant att jag helt enkelt ville lyfta upp den i sin helhet. So here we go.

*************************************
Att ifrågasätta attityden uppfattas som att ifrågasätta partiet. Precis så. Det är, om du frågar mig, näst efter telekompaketet den största utmaning PP som organisation står inför. Dock är läget inte hopplöst.

Du ber om råd för hur man ska råda bot på detta fenomen. Jag önskar att jag kunde komma med universallösningen här. Jag kan på sin höjd reflektera kring det.

Jag tänker så här. Människorna som utgör partiet är viktigare än partiet i sig. Det är viktigare att vi inte mår dåligt än att vi ser till att partiet mår bra, dvs att det är inte värt att försöka ändra saker för snabbt om det innebär att man som person mår dåligt av det.

Det var det ena.

Det andra är att partiet består som du säger av 40,000 personer. De allra flesta jag talar med dagligen och på träffar afk lider inte av det grabbiga tuffhetsproblemet. Tvärt om.

Så sent som i lördags träffade jag ett stort gäng glada och positiva pirater och när vi reflekterade över oss själva så var den vanligaste åsikten att vi som parti borde tona ned krigsmetaforerna och och sluta tala i varningsskyltar. Att vi måste börja leverera lösningar och visioner. Att börja lyfta fram goda nyheter och exempel i stället för att peka ut de dåliga. Detta gjorde mig glad och hoppfull.

Men problemet med moment 22, partiets självbild som självförsvar av partiets självbild, då?

Internt så fungerar det säkert väldigt olika beroende på i vilket sammanhang och i vilken konstellation man för tillfället befinner sig. Men jag kan bekräfta att det finns en tendens att applicera en viss självbild på själva diskussionen om självbilden.

Låt mig ge några exempel på hur det kan gå till:

1. Yttrandefrihetsparadoxen.

– “Hur ska vi skilja på företrädares personliga åsikter och partiets åsikter?”
– “Det ska vi inte. Det får folk förstå och respektera att vi har egna åsikter i frågor som inte är partiets.”
– “Men om folk inte förstår det?”
– “Folk måste lära sig att vi är privatpersoner och har rätt till egna åsikter i frågor utanför partiprogammet. Kan folk inte skilja på person och parti är det deras problem.”
– “Men det kan bli vårt problem om de inte kan lära sig?”
– “Slutar vi ha privata åsikter så har vi förlorat. Då har vi blivit som alla andra partier och politiker.”

Här ställs alltså vår bild av oss själva som förespråkare av yttrandefrihet och integritet (rätten att vara privat när man väljer det) samt bilden av att vi avviker från gammelpolitiken mot att vara taktisk och försiktig.

Detta är en hedervärd bild. Att vi är en frisk fläkt som är annorlunda de gamla politikerna och att vi håller integritet och yttrandefrihet högt. Att vi vågar sticka ut som ett alternativ till det gamla.

Möjligen finns det en grabbighet begraven här. Att det skulle finnas ett egenvärde i att våga uttrycka kontroversiella åsikter just för att de är kontroversiella. Jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta fenomen.

Det kan dock finnas ett problem med detta. Höjs det röster på att tydligare separera privata åsikter från partiåsikter, eller rent av undvika känsliga och infekterade debatter som inte har med piratfrågor att göra, så kan det tolkas som om man vore mot yttrandefrihet eller integritet (precis som du säger Klara!).

Dessutom riskerar man utmålas som någon som hör hemma i något gammelparti. Det leder ju till intern självcensur om man håller tyst för att inte uppfattas som någon som förespråkar censur.

Som om man inte vill att folk ska ha rätt till sina privata åsikter och inte få uttrycka dem fritt. Där har vi en friktion mellan det interna och det externa.

Ett annat exempel:

2. Krigsmetaforparadoxen.

-”Vi börjar bli stora och tas på allvar nu. Är det inte dags att sluta med polemiken och krigsrubrikerna?”
-”Krigsrubriker behövs. Internet och medborgarrätten är under attack. Ingen vill skriva om visioner. Ingen vill läsa om man inte ryter till och varnar för vad som håller på att hända.”
-”Men om folk uppfattar oss som att vi ständigt målar fan på väggen?”
-”Det är precis vad folk vill höra. Folk behöver ruskas om och vill ha politiker som vågar ta fajten. Folk ser upp till den som inte skyggar från att ta i när det behövs.”

Det är hedervärt att våga yttra och stå för sin åsikt. Och att vilja höras i bruset och fångas upp av media kan knappast vara fel intentioner.

Men här används alarmism och krigsmetaforer för att försvara användandet av, ja, alarmism och krigsmetaforer. Vår bild av oss själva som kämpar som slåss för frihet och privatliv appliceras på den interna debatten.

Ifrågasätter man denna retorik så riskerar man att framstå som någon som inte vill varna folket eller ta fajten. Eller någon som inte förstår medielogiken eller vad folk vill höra. Det ligger möjligen en grabbighet begraven i denna krigsretorik men jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta.

Vad ska man göra åt det? Jag tror på att bygga allianser och nät som stöttar varandra. Att stånga sig blodig är det knappast värt. Det finns så många pirater som tror på en mjukare framtoning med fokus på positiva budskap. Att föregå med gott exempel. Det är roligare att vara för saker än att vara emot. Det smittar av sig.

Det handlar om att välja sina strider, för att tala krigsmetaforer. Detta gäller internt såväl som externt. Genom att internt lyfta och stötta det som partiet gör rätt och bra (det är ju massor av saker som är bra!) och inte ta debatter som bygger på att vi gör fel kan nog vara en lösning som fungerar.

Debatten om vår attityd och självbild kanske måste föras externt för att involvera fler medlemmar och få fler vinklar och synsätt. Vi gillar ju internet och vi står för yttrandefrihet, transparens och integritet.

Sätter vi ned foten och kräver att få diskutera de här sakerna kan vi lika gärna göra det öppet. Är PP ett öppet och demokratiskt parti med högt i tak så är det ingen fara att debattera detta. Vi kan bara bli bättre!

Det kan ju inte vara så att bara för att partiet är ungt och möjligen behäftat med barnsjukdomar, så är vi så omogna att vi inte klarar av en självkritisk debatt. Jag vägrar tro det.

Jag tror tvärt om att viljan och processen att mogna som parti medför stora möjligheter att mogna som människor.

Nu slipper jag byta operatör

Monday, April 27th, 2009

Tackar tele2. Det där initiativet gör att jag kan behålla er som operatör. Vilket jag gärna gör, eftersom allt annat fungerar. Good job! Det var allt jag hade att säga om den här saken.

/Nöjd kund

Var inte rädda

Thursday, April 23rd, 2009

Idag vill jag rikta en uppmaning internt till alla oss Pirater. Jag vill säga något som går på tvärs med mycket jag själv sagt och mycket som sägs inom partiet.

Jag vill mana till besinning. Till lugn, till att hålla huvudet kallt.

Vi har skrikit oss hesa i tre år. Skrikit och bannat och svurit. Nu står vi inför en possibel valseger, men hur mår vi egentligen?

Om vi vill vara de som leder motståndet mot övervakningen måste vi sansa oss för att kunna tänka. Om vi vill vara de som säger till människor att inte vara rädda för internet bör vi själva inte vara som rädda harar för den övervakning som sköljer över oss.

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det vore önskvärt.

Övervakningen är läskig. Rättsläget är inte det bästa. Men rädsla hjälper oss inte, den stjälper. Den gagnar inte, den förstör. Den förstör kanske inte våra valsiffror, på så vis är den kanske bra. Men den förstör oss som individer. Den gräver hål i oss inifrån och gör att vi förlorar perspektiven.

Håll hjärtat brinnande men håll huvudet kallt. Om vi ska kunna skapa en bättre värld måste vi själva tänka klart.

Livet slutar inte 7 juni

Saturday, April 4th, 2009

Mitt personliga liv just nu är väldigt upp och ner så politiken kommer i kläm. Dålig timing ja, men inget jag kan göra något åt. Den korta halvpaus på någon/några veckor jag tillåter mig nu behövs för att jag ska hålla de år som krävs. Och jag tror att det är många många år vi talar om…

I partiet råder stress och entusiasm i en märklig blandning. På vissa håll är stämningen uppskruvad, på andra håll lugn. Och jag känner att jag inte kan bidra så mycket. Jag har ingen som helst “nu eller aldrig”-stämning i kroppen. För mig handlar Piratpartiet om ett långsiktigt engagemang. En “nu eller aldrig”-stämning är möjligen bra för att bygga en valkampanj, men risken att folk försvinner ut ur organisationen om man då missar valet gör att det på lång sikt blir destruktivt.

Förlåt mig, men jag är övertygad om att jorden kommer vara rund även om vi inte kommer in i EU nu. Och ska vi lyckas som parti behöver vi visioner om hur vi går in i det nya kunskapssamhället. Vi behöver bygga en långsiktig och stabil grund, ett förtroende i djupare folklager och lika folklig medvetenhet om hur viktiga våra frågor är. Vi behöver tala på språk som människor förstår och kan ta till sig. Med största sannolikhet kommer vi behöva lindra våra uppfattningar i fråga om patent och börja komma med konkreta förslag om hur långa skyddstider vi vill ha när det gäller upphovsrätt.

Vi började som aktivister med brandkårspolitik i ett internetparti. Men jag tror framtiden finns i Ung Pirats folkrörelsedemokratiska långsiktiga föreningsfokus. Det må vara tråkigt, men det är så de folkvalda församlingarna i praktiken fungerar. Med det inte sagt att vi behöver röra oss helt bortom direktdemokratin, men vi kan inte svärma runt inne i EU och riksdagen. Och vi kan inte vänta med ett sakpolitiskt program tills dess. Ett parti behöver grundprinciper och en ideologi, ja. Men det behöver också konkretiserade sakfrågor och realpolitiska alternativ. Det är vad jag anser att året efter EU-valet bör ägnas åt. Oavsett om vi kommer in i EU eller ej. För livet slutar inte 7 juni.

Tankar om kunskap och klass

Tuesday, March 24th, 2009

Det finns säkert någon smart filosof som har kommit på det här före mig. Hänvisa mig i så fall gärna till denna. Men Ricks inlägg idag – som också är vårt nyhetsbrev – har fått mig att fundera över kunskapssamhälle och klassamhälle, om nya politiska skiljelinjer och vilka nya klasser de bygger.

Jag fick liksom en märklig känsla av att kunskap och klass hör samman (denna tanke i sig är väl ganska gammal). Och att den klass som jag skulle kalla för relativt välbeställd hela tiden blir större och större, täcker fler och fler människor. Det börjar med adeln, sen blir det småadeln, för att i början av 1800-talet gå över till borgarskapet och medelklassen. Successivt vinner arbetare rättigheter och fler studerar.

Med detta menar jag inte att klyftorna försvinner, tvärtom, de ökar. Däremot försvinner på sätt och vis fattigdom och folk får tillgång till mer och mer kunskap. Fler och fler delar kunskap och kultur med varandra. Över klassgränserna deltar man i samtalet. Jag skulle inte gå så långt som att blanda in en femåring i Uganda, för det krävs lite mer för att en femåring ska kunna delta i en svärm än en laptop. Men däremot finns det inte många ytor, förutom nätet, där jag som sjukpensionär har kontakt med det som jag skulle klassa som samhällseliten. Och det är här jag hävdar att det händer något nytt.

Det händer något nytt då Klara 36 funktionshindrad sjukpensionär kan bli länkad av en företrädare för frihetsfronten. När studenter, sjukpensionärer, arbetare, socialbidragstagare och företagare kämpar för samma sak. Det händer något då. Det skapas en ny samhällsgrupp. En ny och större medelklass.

Och det är lite detta som är min fundering. Den klass som har mat på bordet och får gå i skola expanderar hela tiden. Över hundratals år. I likhet med högadel -> lågadel -> borgare -> arbetare. Där klassen som arbetar hela tiden blir större och lyfts upp till medelklass. Fler och fler människor inkluderas hela tiden i samhället, i samtalet om samhället. Samtidigt ökar förstås gapet till de som icke inkluderas och nya skiljelinjer byggs.

För kanske är det så enkelt att arbetaren utsatt för tillräckligt hård statlig repression av arbetsmarknadsåtgärder helt enkelt inte har tid att delta i samtalet. Det är ju betydligt lättare för en förtidspensionerad funktionshindrad som kan sitta vid sin dator att delta i samtalet än för en visstidsanställd på Willys.

Är då tid en ny markör för klass? Jag tror nästan det. Den klass som har tid och kunskap att ta till sig den nya kunskapen är också de som kommer kunna påverka utvecklingen mest.

Nu menar jag inte att materialismen på något vis är död. Jag menar dock att det finns flera sätt att se på saken och jag tror att jag är ett levande bevis för just det. Utöver detta kan vi också se mig som någon som redan idag lever på medborgarlön. Jag gör det jobb andra skulle göra om inte alla tvingades att arbeta 8 timmar om dygnet. Det innebär i ärlighetens namn att jag jobbar långt över 10 timmar om dygnet (helger inkluderat), men då dessa timmar trots allt alla är frivilliga och på mina egna villkor åstadkommer jag mer än jag gjort om jag varit i reguljärt arbete.

Jag är ett typexempel på någon som jobbar gratis med kunskapsproduktion av olika slag (samma sak gällde innan jag kom till Piratpartiet då jag bloggade om mina funktionshinder och om Health at Ever Size) och jag ser medborgarlön som det självklara steget i samhällsutvecklingen. För mig är det det givna svaret på frågan om hur artisterna ska få betalt. Men tyvärr ingår det inte i vårt partiprogram, något som jag med sorg konstaterar. Det hade fyllt ett hål i svensk politik, i världspolitik, som behövdes. Det hade minimerat kostnader för sjukvården genom stressreducering. Det hade skapat en blomstrande kultur och det hade skapat aktiva människor som hade tid att ta hand om och ta vara på varandra.

Forumet är öppnat igen

Monday, March 23rd, 2009

Välkommen tillbaka till forumet nu.

Vi måste ta medicinpatenten på allvar

Saturday, March 21st, 2009

Idag återkom redhog och bad att få gästblogga om medicinpatent. Han säger klart relevanta saker så läs. Intressant?

I sin kamp mot förfalskad medicin har EU stoppat
hjälpsändningar med läkemedel ämnade för hundratusentals behövande i utvecklingsländer. Nu höjer flera EU-parlamentariker sina röster för att få ett stopp på beslagen, som de menar kan kosta människors liv.

I PPs principprogram står kampen mot patent, och då speciellt läkemedelspatent, som en av våra tre grundpelare, tillsammans med kamp för en begränsad upphovsrätt och rätten till privatliv.

Trotts detta har det den sista tiden varit väldigt fokus på upphovsrätt och privatliv. Det har sina orsaker. Rättegången mot TPB är en av dem. IPRED och FRA-lagen är andra.

Vi måste lyfta våra huvuden och se helheten, för det gör immaterialrättslobbyn. De sammarbetar, emot oss. Det är samma människor som lagstiftar om beslagtagning av AIDS-medeciner, telefonövervakning, datalagring och förlängning av upphovsrätten.

Vi måste bry oss om alla våra frågor. Vi måste klara av att hålla mer än en tanke i huvudet på en gång. Nästa gång, skall det vara vi som går till DN och berättar om vad EU-politiker ställt till med härnäst, inte DN som berättar det för oss. Nästa gång skall vi berätta det för dem, och också berätta för dem hur vi skall hindra att sådant sker.

Vi borde kontakta Läkare Utan Gränser och Röda Korset och se om de kan tänka sig att skriva en gemensam press-release när sådant här sker, och i vilket fall som helst göra en press-release samtidigt som dem.

För lite drygt ett år sedan kämpade många europeiska organisationer, bland andra FFIi och FSFE, emot mjukvarupatent, och vann. Den här gången. Politikerna kommer säkert försöka igen, det är jag övertygad om. Nästa gång det händer skall vi vara där och hjälpa dem.

Glöm inte patent och vad de ställer till med, bara för att fildelning är så mycket synligare och närmare!