Det finns en grundläggande konflikt i min personlighet som jag tror ständigt lyckas förvirra människor. Det är den del av mig som är autistisk och den del av mig som är dampig.

Varenda personlighetstest jag gör är alltid lika komplicerat för jag kan alltid go either way. På ett vis är jag ett känslomonster, men samtidigt är jag fruktansvärt analytisk. På ett vis är jag översocial, på ett annat asocial. På ett vis blyg, på ett annat framfusig. Impulsiv, men beräknande. Socialt kompetent, socialt inkompetent. Högljudd och ljudkänslig. Emotionellt instabil, men med en oerhört stark grundtrygghet i mig själv.

Hela jag byggs liksom upp av motsatser. Motsatser som till synes borde vara oförenliga i en och samma person, men som i mig förenas. Jag vet inte hur, jag vet bara att. Och jag vet att andra inte är som jag.

De här båda sidorna slåss ganska ofta. Den mera lugna autisten vill ofta tänka genom saker och kan ha högst goda argument för att man ju inte borde göra det där utflippade som dampien tycker är kul. Men tio minuter senare kan dampien ha vunnit och man flippar ur fullständigt. Jag var i en exakt sådan situation i helgen. Först försökte jag förhindra andra människor att göra något jag ansåg var ogenomtänkt. Men mitt barnsliga jag kunde inte säga nej när det väl gällde.

Vid ett annat tillfälle avbröt jag tvärt det roliga och blev i stället dödligt seriös. It can go either way.

Den här dualiteten går igen även när det kommer till mina åsikter. De kan vara till synes helt motstridiga, utan att jag har några större problem med det. Kognitiv dissonans är som jag tidigare skrivit en del av det som är att vara jag.

Undrar hur begriplig jag är för andra?

Kate Harding har skrivit denna ihop med Joannah Portman tillJoy Nash. Så klockren.

Ett inlägg hos Stormhierta som dels var ett svar på det jag gjort tidigare inatt fick mig att fundera.

Det digitala utplånar våra fysiska definitioner – de förändrar begrepp som individ, kopia, media, kultur, tillsammans. “In divid” betyder odelbar – men idag är vi delbara. Jag kan skapa flera personligheter, avatarer, karaktärer, på dagens digitala existens. Jag är inte längre in divid, jag är… fildelad?

Många av oss kan välja att ha en identitet på ett forum, en på ett annat och en tredje på Second Life eller var vi nu håller till på nätet. Det är öppet för oss själva att vara precis som vi vill vara, eller för den delen inte vill vara. En som är mobbad och utanför i verkligheten kan på nätet vara jättepopulär utan att det är något konstigt. Vi kan flyta in och ut ur våra identiteter och ta dessa på så stort eller så litet allvar vi vill.

Själv gillar jag skriven kommunikation som form och anser till exempel att chaten är överlägsen telefonsamtalet när det gäller att kommunicera begripligt. Och jag har inget emot att ha fest även via nätet med människor som sitter 80 mil från mig i en helt annan stad.

Men jag gillar att mixa. Jag gillar att träffa folk jag bara pratat med via text även irl. För mig heter det fortfarande irl, för jag värderar ändå det högre på något vis. Inte så att nätet är overkligt eller oväsentligt. Det är bara… annorlunda. Oftast har jag mycket djupare samtal med folk via text än vad jag någonsin har ansikte mot ansikte. Det är lättare att prata på det viset. Overkligare? Nej, både djupare och ytligare på samma gång. Både starkare och svagare i samma andning. Både livligare och dödare, både mindre och större.

En konflikt på nätet kan blåsas upp till obeskrivliga proportioner. Samtidigt säger förmodligen den konflikten och hur jag reagerar på den något om mig som person? Kanske kan jag lära mig något av den? Kanske att inte ta allt så allvarligt?

Detta är spridda tankar, utkastade på 20 minuter i textform. Det är så jag jobbar, så jag bygger och så jag lever. Tänker högt, är i nuet. På många ställen på en gång med mängder av människor samtidigt. Människor jag aldrig skulle orka träffa samtidigt afk. Japp, i mängden människor är chaten överlägsen. Man kan följa mängder av samtal samtidigt och vara mängder av människor i samma samtal utan att det blir fullkomligt oöverskådligt. Detta är mycket svårare afk.

Ja, den lilla blonda figuren är jag. Vampyren är elmindreda.

Ja, jag vet att jag är sent ute, men ibland tar det tid innan man får ändan ur vagnen. Det har startat en riktig svensk kurvbutik. Ja, alltså en butik i Sverige som säljer snygga kläder till kurviga tjejer. Dyrt är det inte heller.

Jag är sjukt imponerad måste jag säga!

En söt skjortkläning för 399.

En enkel turkos klänning. Men tyget har i själva verket struktur och blir därför inte tråkigt. 349 kronor.

Svart lite gammaldags klänning med snygga detaljer. Den kallas skjortklänning, men jag tänker lika mycket på sekelskiftet 1800-1900, lite lantlig så där. Hade gärna fått vara i en annan färg också och mönstrad.

Och sen den söta röda. Jag har sett en liknande på Torrid, men denna var finare. 525 kronor för den

Och denna söta röda blusen i 100% bomull (det är för resten allting jag länkat, jag ogillar ju syntet!)

Det ska bli mig ett nöje att få se mer av denna affär. Det inte bara bådar gott utan är även redan gott. Och ett stort plus för användandet av kurvig i sammanhanget. Det gillar vi!

Allt hånande om Roswall står mig upp i halsen. elmindreda sa det mest relevanta igår i rättegångens café. Resonemanget gick ungefär så här:

Det är klart att det inte går. Han sa ju en månad innan raiden att det inte skulle gå. Och sen fick en minister honom att göra det ändå. Nu har det gått flera år och han kan inte ta tillbaka det han gjort, för då skulle han erkänna ministerstyre.

Man kan känna hur stora aversioner mot åtalet som sådant och mot vad Roswall gör. Men kanske ska man ställa sig frågan vad man själv skulle gjort i motsvarande situation. Själv kan jag ju tänka att “vadå, det är väl bara att avgå?”, men jag vet ju att det inte är så enkelt. På samma vis som en politiker har sitt liv i partiet har kanske jurister sina liv bland andra jurister och politiker?

Håkan Roswall sitter med ett omöjligt uppdrag och vet förmodligen om det.

Ibland är det nog bra att påminnas om att det är människor som sitter där. Jag inbillar mig att världen blir trevligare då. Och det ökar förmodligen – om än aldrig så lite – chansen att man själv ska ses som en.

När jag läser din debattartikel i ETC sitter jag för mig själv och nickar. Jag håller med om så oerhört mycket av det som sägs. Jag brukar hålla med dig om mycket du säger, så den här gången blir jag lite fundersam.

Jag håller med, men jag håller inte med.

Ärligt talat, jag blir provocerad av samma saker som du. Över hur överklassgnällspikar som i mångas ögon redan har allt inte kan betala för en skiva. Ja, det irriterar mig, oerhört. (Jag tänker inte sticka under stol med detta, även om jag dagligen kämpar sida vid sida med dessa politiskt.)

Men att därifrån falsifiera alla argument Piratrörelsen kommer med blir lite för enkelt. Och det är därför jag är kluven. Jag är kluven för att jag inte vet. Jag vet inte vilken politisk skiljelinje jag prioriteterar. Men det jag märker är att jag ideligen hamnar på en motsatt sida från dem jag tidigare kämpat tillsammans med. Som dig, som Jan Guillou, som Michael Whiehe, alla vänstermännskor vars åsikter jag i vanliga fall respekterar högt, men här inte kan hålla med.

Ni gör det för enkelt för er. Det nya samhället är redan här och ni går med en gammal politisk kompass.

I den världen vore fri fildelning en självklarhet, men i den här är den grym mot skapande människor, man lämnar dem liksom ute i kylan, offer för en skitspännande teknik, själva idén är magnifik, men den är anpassad för en annan världsordning, och är det inte den vi först borde kämpa för? Eller kommer fri fildelning att vara porten in i en annan världsordning?

Ja, en del kreatörer blir offer. Jag köper inte alls vinkeln många Pirater kör med att “det är inte vårt ansvar att svara på”, för det handlar om människor. Om människor som måste lära sig att hitta nya vägar. Det är klart att det är svårt. Det ska inte ignoreras utan tas på allvar.

Men har du funderat på människorna på den andra sidan? De där som man slarvigt brukar kalla “dagens ungdom”. De som inte kan flytta hemifrån för det inte finns någonstans att bo, de som kastas från arbetsmarknadsaktivitet till arbetsmarknadsaktivitet, de som mer än några andra får känna på samhällets repression i form av osäkra anställningar och lika osäkra försörjningar. Är de också bara bortskämda slynglar?

För var i debatten finns de människor som i dagens samhälle knappt har råd med kultur? De som med svenska mått mätt är fattiga? Barn, unga, äldre, arbetslösa, sjuka.

De syns nästan aldrig. De är så gott som osynliga. Trots att de utgör en stor del av alla fildelare. Kanske borde jag säga, trots att vi utgör en stor del av alla fildelare. För jag lever själv på existensminimum…

Jag är en del av det där “nya samhället” som växer fram. Sjukpensionär och “utanför samhället”, som tack vare deltagarkulturen lever ett oerhört rikt liv. Som, trots att jag säkert bara har en bråkdel av din lön, kan höras och tas på allvar i den politiska debatten. Trots att jag har allting mot mig (tjej, fattig, sjukpensionär, funktionshindrad) är jag ändå ett av valberedningens förslag till styrelse i ett parti som är större än Miljöpartiet. Trots att det moderna repressiva samhället ser mig som paria kan jag ändå höras. Hur kan man säga att förändringen inte är här när sådant är möjligt? I vilket annat parti och med vilken annan kultur hade det varit möjligt?

Visst finns de andra också, de som har allt och bara vill ha mer. Men bara för att du ser rött av deras kamp behöver du inte glömma oss andra. För vi är många fler än du tror. De flesta bloggarna produktplacerar inte som Blondinbella. De flesta bloggarna är inte heller födda med silversked.

Följ med mig i stället! Jag som följt din envisa kamp i femton år, jag som är lika mediakritisk som du och som hittat nya vägar att uppfylla mitt journalistiska uppdrag, bortom alla mediakoncerner. Var med och bygg upp det nya samhället, det samhälle där de stora mediakoncernerna inte behövs. Spåna med oss om nya sätt för kreatörer att tjäna pengar. Diskutera medborgarlön med oss*. Se orädda kvinnor diskutera politik på samma villkor som männen.

Vi är inte mot upphovsrätt. Vi vill bara inte att storföretagen ska tjäna pengar på den. Och där hoppas jag vi är ense! Vi vill ha en upphovsrätt som balanserar mellan kreatörens behov av inkomst och människans behov av kultur.

Din gamla kompass leder dig rätt i höger och vänsterfrågor. Men för att förstå kunskapssamhället behöver du en ny kompass. Tills du skaffat dig en egen är du mer än välkommen att få låna min!

————————————————————————–

*Piratpartiet tar inte ställning i frågan om medborgarlön, men det diskuteras flitigt bland privatpersoner inom partiet. Personligen ser jag det som den absolut bästa lösningen för det nya kunskapssamhället. Men denna fråga kräver en egen bloggpost.

Efter att ha sett följande kommentar av Rikard Fröberg tiggde jag och bad om att han skulle gästblogga hos mig. Ett blogginlägg med arbetstiteln “Internet är inte ett sagoväsen” har länge legat och grott i min wordpress utan att bli färdigt, sedan IPRED-debatten och nu fick jag ett liknande mig serverat i stället, lagom till rättegången mot Piratebay.

Efter ett intressant och givande samtal med bland annat Per Herngren så förstod jag plötsligt varför jag alltid haft så svårt att se Internet som en plats.

Ibland talas det om människor som gör saker “på nätet“.

Är nätet en plats? Där man kan existera? Nätet är inte en plats menar jag. Nätet är kopplingar mellan människor. Utan människor, inga kopplingar. Och omvänt, nätet är inte mycket att ha om vi tar bort kopplingarna. Utan kopplingar, bara en massa människor.

Vi är nätet. Det är det som gör nätet så stort. Varje sak av värde på nätet är värdefullt just på grund av människorna som kopplas samman med hjälp av nätet.

Infrastrukturen på nätet är korkad och skyfflar bara information mellan människorna som är dess viktigaste byggmaterial. Det är detta som gör nätet så lämpligt att skapa värde med. Nätet bryr sig inte om vad det är för information, det bara för den vidare. Det kopplar. Och är utbyggbart med fler människor och fler kopplingar.

Detta må vara den största anledningen till att alla påhopp på nätet möter så starka känslor. Börjar man reglera, censurera eller filtrera nätet så berör det ju människorna som utgör nätets verkliga byggstenar. Nätet är inte mycket att hänga i julgranen utan alla dessa människor och kopplingarna dem emellan.

Fråga dig själv, vad gör du “på nätet”?

Bloggar? Inte kul utan människor som kopplar sig mot din blogg och läser den.

Surfar? Inte kul utan människor som producerar innehåll som du kan koppla dig mot och läsa.

E-postar? Inte kul utan en människa som kan kopplas ihop med dina meddelanden och läsa dem, reagera på dem och besvara dem.

Chattar? Tro mig, det blir tråkigt utan människor att chatta med.

Fildelar? Inte mycket delning utan människor att dela och byta filer med.

Konsumerar? Det skulle knappast vara möjligt utan människor som erbjuder varor.

Plocka bort dig själv ur ekvationen och nätet blir en människa mindre och minskar därför i värde. Värdet på nätet byggs på dess kanter och det är människor och kopplingarna mellan dem som är värdet.

En server som står “på nätet”? Nja, en server som är uppkopplad mot nätet. Servern står i en datahall eller i en garderob hemma hos Pelle, 17 år. Och är kopplad mot nätet. Varför? För att människor ska kunna koppla ihop sig med Pelle eller varandra.

“Folk sitter på nätet och byter filer”, hör man ibland. Nej, folk sitter hemma och byter filer genom att nätet möjliggör kopplingar mellan människor som tidigare inte var möjliga. Pelle byter en text mot en ljudfil med Pedro på andra sidan jordklotet. Detta ska vi vara försiktiga med att riva ned.

Värdet på nätet kan mätas som summan av alla människor och antalet (möjliga) kopplingar dem emellan. Undra på att nätet blir fattigare om någon försöker hindra, reglera, strypa eller förminska dessa kopplingar och därmed människorna som kopplar ihop sig.

Avlyssna nätet och du förminskar kopplingen och de hopkopplade. Censurera nätet och du minskar antalet möjliga kopplingar mellan människor. Reglera nätet och du försämrar möjligheten till kopplingar mellan människor.

Se värdet. Se möjligheterna. Var rädd om människornas nya möjlighet att bygga kopplingar sig emellan. Det är värdefullt.

Ju mer jag diskuterar och ju mer jag funderar på det här med Piratism och Piratideologi funderar jag med de ord som Bjereld och Demker titulerat sin bok: Kampen om kunskapen.

När Piratpartiet bygger sin ideologi på inte höger eller vänster, så handlar det inte om att man försöker slippa undan. För många Pirater handlar det inte ens om en kompromiss. De ser helt enkelt andra skiljelinjer än de mellan arbete och kapital.

De ser att rättegången mot Piratebay bara är en början på något mycket större. Och att det är ur de hänseendena man ska se rättegången som en politisk rättegång. De ser att samarbetena över blockgränserna mot övervakningssamhället är ett tecken på att nya skiljelinjer byggs upp. Det finns en ny konflikt i samhället och den handlar om kampen om kunskapen. Vem ska äga vilken kunskap och hur länge? Vem ska ha rätt att få kunskap om andra människor som människor själva inte vill lämna ut?

Piratpartiet är en oerhört kreativ miljö. De politiska diskussionerna mellan oss i partiet känns nya och fräscha. Vi provar nya vägar och diskuterar hur vi ska bygga ett nytt samhälle. Ibland högtflygande, ibland med hybris, men lika ofta nyfiket trevande. Vi provar nya vägar där gamla redskap för länge sedan slutat fungera.

Jag passar mig noga idag för att säga att Piratpartiet har hittat rätt konfliktperspektiv. Jag tror aldrig att det finns ett rådande konfliktperspektiv, utan flera. Feminismen ser kön, marxismen kapital, funktionshindrade ser xenofobi, svarta rasism och Pirater kunskap. Det är inte så enkelt att den ena är mer sann än den andra, det handlar helt enkelt om med vems glasögon man ser på världen med. Just nu ser jag med Piratglasögon för jag tycker det verkar säga något om min samtid. Själv nosar jag bara på Piratideologi, men jag tror det är oerhört viktigt att göra det.

Jag undrar i vilken rörelse de sista hundra åren som samarbete mellan höger och vänster varit så gränsöverskridande som i kampen mot övervakningssamhället. Gällde samma sak för kampen om miljön? Jag vet inte och jag låter det vara osagt.

Men jag snickrar på formuleringar ihopsatta av lite alla möjliga Pirater och försöker förkorta dem. Socialdemokratin byggde folkhemmet. Vi bygger kunskapssamhället.

Tja, varför inte?

En debattartikel i Aftonbladet av författarna till boken Piraterna får mig att fundera över min egen roll som Pirat. Eftersom tiden är knapp kommer länkkärleken spridas när jag kommer hem inatt i stället. Det bör nog även tilläggas att denna bloggpost är skapad under affekt.

Det är inte en analys som delas av alla. En orsak till att ”kod som lag” sällan tas upp är den tekniska determinism som råder inom delar av piratrörelsen, kanske allra tydligast inom Piratpartiet.

Har jag förvandlats till en teknisk determinist? Måste man verkligen vara positivist för att greppa dessa frågor? Det handlar ju om så erhört mycket mer.

Jag oroas av den arroganta attityd som kommer från vissa delar av datakulturen. Retoriken liknar en hel del den attityd vi hade inom delar av den utomparlamentariska vänstern där snatteri var en del av vår politiska praxis. Där alla bryter mot lagen lite som de vill för egen vinning bara för att de kan. Hyperindividualism dragen till sin spets där den neomarxistiska retoriken dåligt döljer en läskig elitisktisk människosyn.

Nej, jag jämför inte fildelning med stöld eller fildelare med anarkister. Jag jämför retorik med retorik. Arrogans med arrogans. Jag jämför en syn där ändamålet helgar medlen och där medmänniskor inte får plats. Där cynism är legio och människor mest ses som ett problem.

Då har man enligt mig glömt vad man kämpar för. Om det bara är min egen frihet som står på spel motiveras inte jag en sekund. Det är helt irrelevant för mig.

Kanske är det så att människor har andra åsikter? Att inte alla vill se ett fritt internet, och att det inte är så enkelt som att de som står i vägen är betalda lobbyister. Kanske är det så att vår arrogans inte direkt gör att de känner sig inbjudna till det “där internet” som vi själva gillar så mycket?

Kanske är hur vi kommunicerar minst lika viktigt som vad vi kommunicerar. För annars kommer vi ju fortsätta dra till oss samma typ av medlemmar med samma retorik som vi själva har med samma meritokratiska grundsyn som de flesta aktiva i partiet har. Då kommer vi sluta sluta som en klubb för inbördes beundran. Det vore om något att slösa bort budskapet.

Människor är inga öar, de har språk som gör att de kan dela med sig till varandra. Att dela med sig är att bry sig. Pirater delar till och med med sig av sitt blod. I det finns inte särskilt mycket hyperindividualism.

Fri kunskap innebär att vi även vill låta fattiga människor få mediciner, att vi vill att medicinforskningen ska fokusera på att bota folk i stället för att bli ett cyniskt sätt för läkemdelsbolag för att tjäna pengar. Även detta handlar i hög grad om att dela med sig. Om solidaritet.

Skyddat privatliv handlar om att låta människor få träffas och prata utan att någon övervakar, att låta dem få tycka och tänka och utvecklas tillsammans. För utan dessa samtal dör demokratin.

Därför blir jag så rädd när man säger “fildelningen kan inte stoppas”. Klart den kan det. Men inte med mindre än att man dödar hela internet. Inte med mindre än att man tar ifrån en hel generation dess sätt att dejta, snacka med polare och hålla kontakten med sin familj, ja till och med att festa!

För hade det inte varit för internet hade varken jag eller mina närmaste vänner någonsin hittat någon att älska. Hade det inte varit för internet hade jag varit ensam på nyårsafton. Det nya informationssamhället för inte människor från varandra. Det för oss närmre varandra.

Med dessa avslutande ord ska jag gå och duscha för att ikväll gå på fest med människor vars äktenskap inte funnits om det inte varit för internet. Vars barn aldrig hade blivit till om deras föräldrar inte haft internet.

Och det är dessa barn och mina brorsbarn jag vill ska få växa upp i ett samhälle med Delad Kultur. Fri Kunskap och Skyddat Privatliv!

Jag blir oroad när jag läser det senaste funktionärsbrevet för Piratpartiet. Inte för att jag inte håller med om att det är skarpt läge, det gör jag. Det är klart det är skarpt läge.

Men det ligger ingen illvilja bakom att folk inte orkar, eller att folk jobbar i det tysta. Det handlar om att vi är olika som människor. Alla kan inte skriva en debattartikel och alla lämpar sig inte för att gå ut på stan. Någon kan faktiskt vara nöjd bara med att få koka kaffe och baka kakor. Jag tycker inte man ska se ner på det.

Att slå aktivister hårt i huvudet och säga att det de gör inte duger är opedagogiskt och plumpt. Att se ner på dem som vill förändra organisationen är lika illa det. Oavsett vad man tycker om det arbete som gjorts för att revidera stadgar måste jag erkänna att det är lite sent att ett halvår efter att jobbet kontinuerligt och öppet redovisats på forumet komma och säga att det är icke önskvärt. Om jag var Mattias Bjärnemalm hade jag nog nästan blivit lite ledsen.

För den som gillar auktoriteter och drivs av piska fungerar det här upplägget utmärkt. Men för den som hellre vill ha morötter är jag rädd att det gör mer skada än nytta.