Trots att det är mitt i natten ska jag försöka att sätta ord på något av den debatt som sprungit sedan mitt och andras inlägg igår kväll. Det ord som dyker upp i mitt huvud är “konfliktperspektiv”. En hastigt framhastad teori från min sida ser ut ungefär så här:

Rörelser som t ex feminismen, socialismen och de svartas medborgarrättsrörelse i USA bygger på att man har ett tydligt definierat konfliktperspektiv. I stället för samförståndsanda ser man en konfliktyta mellan två ojämbördiga parter. Frågor om feminism bygger således på ett erkännande av sexism, under det att medborgarrättsrörelsen i USA handlar om att erkänna rasism och socialiasm om kampen mellan arbete – kapital. Har du inte konfliktperspektivet kommer du att göra en fundamentalt annorlunda analys i jämförelse med den som har konfliktperspektivet. Ni kommer missförstå varandra och tala förbi varandra mer än en gång, för ni har inte samma utgångspunkt för det ni diskuterar.

Är det så enkelt att Pirater har hittat ett nytt konfliktperspektiv? Ett konfliktperspektiv ingen riktigt har tagit på allvar förut? Kan det vara så att vi ser immaterialrättsfrågor som två ojämbördiga parter där vi medborgare är underordnade? Är det kanske där vi faktiskt skiljer oss från majoriteten av de andra partierna? Är det konfliktytan som definierar Piratpartiet?

Det låter i alla fall väldigt logiskt i mina öron, för då är det ju inte så konstigt att frustrerade Pirater säger att “ni har ju inte förstått!”. Vad man menar är “ni har inte förstått att det finns en konflikt!”, “vi kan inte sätta oss och dricka te med IFPI, vi har helt olika intressen och kommer aldrig komma överens“.

Jag tror det kan vara här skon klämmer.

Innan vi sätter oss och skriker att den andra inte har förstått, låt oss först definiera om det är så att vi faktiskt har helt olika utgångspunkter. Om man vet det kommer diskussionen förhoppningsvis att hamna mera rätt.

Jag fortsätter på temat val och på att skriva om hur jag ser på det här med att vara Pirat. Den här gången om hur jag kan vara vänster och Pirat. Många av tankarna har jag fått av att läsa de senaste dagarna på Zaramis. Många av dem fanns redan innan.

Jag tror vi är ganska många som har fått ge upp våra barndomsdrömmar om fred på jorden, eller att allt skulle bli precis så som vi ville ha det. Jag tror vi är ganska många som fått lära oss att för att få något måste man välja bort något annat.

Det kan vara så stora saker som att man inte får ihop sina relationer med karriären, till så små saker som att man inte kan gå på två fester samtidigt. Man måste välja. Antingen relation eller karriär, antingen den ena eller den andra festen.

Det är så här hela livet ser ut. Man kan inte få allt och man får helt enkelt antingen stånga sig blodig hela livet eller gilla läget. Jag har efter ett 35-årigt liv lärt mig att faktiskt gilla läget.

Och det är på de grunderna jag kan vara Pirat, trots att mitt hjärta slår till vänster, alltid har slått till vänster och troligtvis alltid kommer att slå till vänster. Rent krasst är jag väl vad som förenklat kallas socialist, dvs jag anser att konflikten mellan arbete och kapital är grundläggande för hur samhället ser ut. Med Zaramis ord:

Klassmotsättningarna är avgörande för folkflertalet i de allra flesta länder i världen.

För mig är det där påståendet så gott som okontroversiellt. Och jag placerar mig därför till vänster på den politiska kompassen. Jag gillar det där med att ta hand om varandra och att ha gemensamma tillgångar. Jag tycker det är fint och jag är allt annat än okritisk till den typ av hyperindividualism som breder ut sig idag. Jag har skrivit om detta tidigare här.

Men jag placerar mig också på en annan ledd på den politiska kompassen, nämligen på axeln liberal/auktoritär. Jag är alltså liberal. Jag anser att det viktigaste vi människor har är vår rätt att tala och tycka och tänka vad vi vill. Därför ogillar jag proletariatets diktatur, eller statskommunism som det också kallas.

För mig hör de här två värdena ihop varför jag helt sonika ofta kallar mig frihetlig socialist, även om jag faktiskt föredrar att inte sätta några ettiketter. Mitt idealsamhälle är inte parlamentarismen, jag tror det finns betydligt effektivare och bättre styrelsesätt som ligger närmre människornas vardag än de stora byråkratiska vi har idag. Men jag är inte beredd att tvinga på andra min vision och mitt tänkesätt. Därför är jag inte längre vare sig radikalfeminist eller hardcoresocialist.

När arbetarna vinner segrar mot kapitalet brukar detta kallas att flytta fram sina positioner. Så har t ex arbetarna i Sverige under 1900-talet flyttat fram sina positioner med hjälp av socialdemokratin. (Någonstans kring 80/90-talet har de dock börjat flyttas tillbaka och den repression som pågår mot arbetare idag är enorm.) Vill man vara negativ kan man säga att det här bara är till för att lura medborgarna så de fortsätter att finna sig i motsättningen arbetare/kapital. Men jag ser det inte så. Jag ser det som att alla små förbättringar man kan få är bättre än inga förbättringar alls. Jag ser varenda räddat liv som ett räddat liv. Jag älskar människor och det är därifrån mitt engagemang springer. Det är därför jag är vänster och det är därför jag är Pirat.

För att slåss för människors talan är att kämpa för att de ska fortsätta få tala, att ifrågasätta immaterialrätten ger en ingång till att ifrågasätta äganderätten (som i sig är precis lika trasig som immaterialrätten, och att kämpa mot fascism är sannerligen så socialistiskt det kan bli!

Vi Pirater nystar i en ny ände,en ände ingen nystat i förut. Det betyder inte att vi underkänner klassmotsättningarna. Det betyder att vissa av oss gör det och att andra inte gör det och att vi samarbetar trots detta då vi anser att frågan om frihet är viktigare.

Men det är inte omöjligt att vara socialist och Pirat. Det är – tvärtom – fullkomligt logiskt. För en pragmatisk frihetlig socialist. Jag väljer den konflikt jag tror mig kunna vinna. Jag gräver där jag står och hoppas att mitt jobb ger ringar på vattnet. Revolution under min livstid kommer jag inte få och jag anser inte heller att det är önskvärt.

Fler inlägg på ämnet vänster och Pirat kommer att komma från mitt håll. Jag känner att jag långt ifrån är klar med den här bollen. Mycket finns i min hjärna som ännu inte nått mitt medvetande, men det är på gång.

Japp, det verkar som om vi missat en jävelskap i IPRED. En inte särskilt liten jävelskap heller. Nämligen att man ska få rätt att frysa fildelares tillgångar i speciella fall, utan att förvarna den anklagade.

Min första reaktion var. “Det här måste vara någon som överreagerar, så här illa kan det inte vara”. Allt tyder på att jag hade fel. För detta är vad propositionen säger:

Enligt 15 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken är huvudregeln att ett
yrkande om kvarstad inte får bifallas utan att motparten beretts tillfälle
att yttra sig. Om det är fara i dröjsmål får dock åtgärden, enligt samma
stycke, beviljas att gälla till dess annat förordnas.

Så jo, frysta tillgångar kan bifallas:

För att kravet på fara i dröjsmål ska vara uppfyllt krävs att det finns en beaktansvärd anledning att svaranden inte ska beredas tillfälle att yttra sig, exempelvis att det kan
befaras att en kommunicering blir en utlösande faktor för svaranden att
omedelbart planlägga och genomföra ett sabotage eller tidigarelägga en
redan planerad sabotageåtgärd (NJA 2005 s. 29).

Okej, hur exakt tror man att fildelare utgör sabotagehot?

Vidare ska sökandens intresse av åtgärden vägas mot de olägenheter som en omedelbar åtgärd kan tänkas innebära för motparten (Fitger, Rättegångsbalken, Del 1,
s. 15:13).

Det var ju vänligt, att de tänker så, men då kommer den lilla passusen:

Vid en sådan intresseavvägning är det av stor betydelse om ett
dröjsmål skulle leda till irreparabel skada för rättighetshavaren (se även
Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål, Bok 3, s. 53 f.).

Och man påminns återigen om att lagen är ett beställningsverk. Ska de dessutom få lov att göra husrannsakan? Japp, det verkar inte bättre.

Det är inte förrän inatt jag verkligen känner att IPRED faktiskt berör mig. Som jag tidigare sagt skulle jag inte dö om jag inte fick fildela och jag fildelar inte i någon större utsträckning. Men formuleringar som de här får mig att tänka på antiterrorlagar. Och det är inte utan att jag frågar mig: När kommer Brommaplanet efter oss pirater?

Igår när jag skrev inlägget om Stackars gamla kreatörer skrev jag också att det går en vattendelare vid 35 års ålder. Jag skrev också att jag fildelat Åsa Larsson utanför internet, för att det inte var någon skillnad att göra det på internet och IRL. Men jag hade inte greppat den fulla innebörden av mina egna ord. Inte hajat vidden av vad det innebar.

Den där vattendelaren som går ungefär vid 35 års ålder handlar om huruvida man använder internet som envägskommunikation eller tvåvägskommunikation. Det är onekligen intressant det där. Jag vill ju gärna placera mig i den fåra som använder internet som tvåvägskommunikation. Men samtidigt har jag köpt retoriken om att kopiering är stöld. Jag får lite rysningar över alla kids som tar för givet att de kan ladda ner vad som helst. Så rent mentalt har det funnits en kluvenhet hos mig. Och kanske är det helt logiskt. Jag är ju trots allt bara low rank nerd och ligger precis inom åldersspannet där vattendelaren går.

Om internet är som verkligheten så måste det alltså betyda att det inte är  någon skillnad om jag lånar pappas bok av Åsa Larsson, än om jag letar upp en torrent där någon annan lånar ut Åsa Larssons bok till mig. Det är bara som ett enda stort partytält där man spelar musik och visar film, lånar böcker och spel och läser och håller konserter för varandra. Och internet är liksom bara själva tältet.

Utanför tältet står svinrika herrar i kostym och är förbannade för att folk delar med sig och talar om dålig moral. Det är ju deras musik vi måste köpa, de måste få bestämma vad vi ska lyssna på. De vill riva tältet.

För en religionsvetare kan fildelningen jämföras med den tid då frikyrkorna kom till i Sverige, när Svenska kyrkan till varje pris ville behålla sitt monopol på bibeln och den kristna tron. Då var det förbjudet för människor att samlas i grupp och läsa bibeln hemma hos varandra. Men folk gav sig inte och en stark rörelse för eget aktivt deltagande spred sig som en löpeld över landet. Prästerna gjorde vad de kunde för att kväsa upproret, men de lyckades inte.

Nu har förvisso frikyrkorna stagnerat och blivit ganska lika de rörelser som de själva en gång gjorde uppror mot. Men det förändrar inte att det handlade om precis samma sak. Om en gammal institution i samhället som höll på att förlora sin makt. Som ville övervaka mäniskors privata kommunikation och förbjuda dem att tala med varandra.

För det är precis det IPRED handlar om. Man vill förbjuda människor att prata med varandra i sina egna hem. Vi vet att frikyrkorna vann. Vi vet att deltagarkulturen återigen kommer att vinna mot det gamla prästerskapet. Vi får bara innerligt hoppas att vi slipper spöstraff och kätterilagar först.

Uppdatering: Johan Rheborg har förstått det här med att kultur är något som är till för människor och inte människor för kulturen.

Efter att ha hjälpt Emma researcha dagens inlägg har jag nu kollat hur gamla de som skrivit på dagens DN Debatt är. Det var minst sagt intressant! Här kommer listan:

Torbjörn Flygt, författare, Född 1964
Åsa Larsson, författare, Född 1966
Björn Ranelid, författare, född 1949
Dick Harrison, författare, född 1966
Peter Englund, författare, född 1957
Lena Koppel, regissör, född 1955
Colin Nutley, regissör, född 1944
Kjell Åke Andersson, regissör, född 1949
Joakim Nätterqvist, skådespelare, född 1974
Stefan Sauk, skådespelare, född 1955
Hannes Holm, regissör, född 1962
Måns Herngren, regissör, född 1965
Peter Dalle, skådespelare, född 1956
Mikael Persbrandt, skådespelare, född 1963
Rikard Wolff, artist, född 1958
Georg Riedel, musiker/kompositör, född 1934
Martin Rolinski, artist, född 1982
Henrik Rongedal, artist/låtskrivare, född 1965
Magnus Rongedal, artist/låtskrivare, född 1965 (de är ju tvillingar)
Fredrik Thomander, artist/låtskrivare/producent, född 1971
Jakob Samuelsson, artist, född 1969
Matti Alfonzetti, artist/låtskrivare/producent,
Jill Johnson, artist/låtskrivare, född 1973
Claes Janson, exekutör och tolkare, född 1947
Monica Borrfors, artist, född 1954
Lasse Tennander, musiker/kompositör/textförfattare, född 1945
Eva Dahlgren, artist/låtskrivare, född 1960
Per Gessle, artist/låtskrivare, född 1959
Ulf Dageby, musiker/kompositör, född 1944
Martin Ehrencrona, musiker/producent, född 1974 eller 1973 vad det verkar
Jacob Widén, artist/låtskrivare, född 1983
Eric Lantz, artist/låtskrivare, född 1986
Oscar Kempe, artist/låtskrivare, född 1984
Magnus Sveningsson, artist/låtskrivare, född 1972
Joey Tempest, artist/låtskrivare, född 1963
Lisa Miskovsky, artist/låtskrivare, född 1975
Niklas Strömstedt, artist, född 1958

Medelåldern av de som skrivit på är 46 år. Medianen är 45 – 46 år. Och så här fördelar sig listan efter decennium:

40-talet: 6
50-talet: 8
60-talet: 11
70-talet: 6
80-talet: 4

Slutsatser och kuriosa: Ingen artist född på 90-talet har skrivit på. Av de 4 artister som fötts på 80-talet är 3 med i samma band och kallar sig pinsamt nog för punkrockare?! och den andra är med i samma band som Alexander Bard… Visst är det många många tunga namn på listan. Men det är inte den nya generationens artister. Jag som är 35 är yngre än de allra flesta av dem och jag räknas sannerligen inte längre som ung.

Tyvärr fick jag inte med Matti Alfonzettis ålder i listan. Detta beror på att han är så okänd att jag knappt kan hitta honom varken via Wikipeda eller google. Det får väl tala för sig själv. Annars är ju den här artikeln lite talande.

Det går en vattendelare ungefär vid 35 års ålder.  De över 35 förstår inte internet, under det att de under 35 gör det. Studien som säger detta läser du här. Själv ligger jag precis på gränsen. Men visst är det tur att det finns undantag. Synd att bara att vi inte publiceras på DN Debatt.

Tack till Mårten Fjällström för hjälp med statistiken!

Jag minns med sådan enorm spänning första gången jag fick tag i en bok av Åsa Larsson. Det var strax efter Knutbyincidenten och likheterna med verkligheten var enorma. Pastorer som mördare, en liten församling med galna individer och så låg allt långt ute på landet. Men framför allt älskade jag huvudkaraktären. Rebecka Martinsson är nog efter Ronja Rövardotter och Dina den mest intressanta kvinnliga karaktären jag sett i bokform. Och jag vet inte hur många gånger jag tjatat om det när jag rekommenderat folk att läsa Åsa Larssons böcker.

No more of that. Nu gör jag slut med Rebecka Martinsson.

Och jag undrar hur kreatörerna tänker i på dagens DN Debatt, hur många och vilka som fått erbjudandet att skriva under artikeln men som tackat nej. Och vad de nämnda personerna fick för information för att skriva under den. Jag undrar varför folk jag tidigare sett som reflekterande går i bräschen för att skapa en privatpoliskår.

Jag har inte lagt en krona på Åsa Larsson. Jag har faktiskt varken sett filmen på DVD, bio eller nedladdad. Inte ens ett klipp på Youtube och inte en nedladdad ljudbok någonstans.

Ändå säger jag att jag fildelat den. Varför?

Jag lånade Solstorm av pappa, som i sin tur även lånade ut den till sina bekanta. Även jag lånade ut den till bekanta. Det är det som är fildelning. Det är ingen reell skillnad på fildelning på internet och att låna böcker av varandra. Det är ingen reell skillnad på att jag hört lite av en annan Åsa Larsson-bok när jag åkt bil med pappa än att jag kunnat se ett klipp ur Solstorm på Youtube. Det ena sker irl och till färre personer (men ger därmed också mindre buzz). Det andra sker på nätet till flera personer och ger en enorm buzz. Det är enda skillnaden. Låt er inte luras att tro något annat. Internet är inget magiskt i sig självt. Det är endast ett redskap.

En buzz som bevisligen inte ger sämre försäljning. På samma vis som lagen Åsa Larsson förespråkar inte fungerar i praktiken.

Och ja, det är för att fildelning fungerar som ACTA kommer förbjuda folk att dela med sig av sina egna verk.

Att det ligger en hund begraven i alliansens utspel idag om IPRED är jag ganska säker på. Frågan är var hunden ligger någonstans.

I artikeln står det att man bara ska jaga fildelare i kommersiellt syfte. Men fildelare fildelar ytterst sällan i kommersiellt syfte. Det verkar som om någon kan ha blandat bort korten. I IPRED talas det nämligen om “kommersiell skala“, ett begrepp som betyder i princip ingenting och kan töjas åt alla håll och kanter. Är det månne så att SvD blandar ihop begreppen?

Eller vet inte Karin Pilsäter skillnaden på skala och syfte?

Eller försöker alliansen medvetet föra både SvD och svenska folket bakom ljuset?

Var ligger hunden och vem har begravt den?

Ni vet det där trevliga avtalet där upphovsrättsmaffian ska få rätt att stänga ner internet för fildelare, göra det olagligt för människor att ladda upp sitt eget material och stänga ner Pirate Bay?

Acta heter det och jag har skrivit om det här. Det är så hemligt att Förening för fri informationsstruktur inte har fått ut avtalet från EU när de begärt ut det. Demokratiunderskottet i EU är enormt och det måste förändras.

Ipred är rättsvidrigt på alla sätt och vis. ACTA går steget längre och är alltså avtalet som på sikt sätter musikerna i fängelse för att ha lagt ut sin egen musik på nätet.