Påsken har ett budskap vi missar så lätt. Fokuseringen på Jesus som Guds son är för mig idag inte särdeles intressant. Men påsken griper ändå tag i mig. Särskilt med nedanstående sång.

Berättelsen om påsken handlar om att stiga rakt ner i helvetet, att gå rakt ner i avgrunden. Att vara så nere att man inte vill leva och inte se någon utväg. Alla självmordsförsök, alla depressioner, olyckliga kärlekar, förluster…

Allt det är påsk. Allt det handlar om att dö och att i de allra flesta fall återuppstå. Vi dör och uppstår alla hela tiden. Det är en del av livet.

Påskens högtid med Getsemane då Jesus blir förråd, då hans vänner somnar från honom, då en av dem förnekar att de känner honom… har vi inte alla varit med om sådant? Har vi inte alla blivit svikna, förnekade och förrådda?

Och har vi inte alla vandrat på Golgata och känt oss bespottade och hånade av världen, även om världen just då bara fanns i våra huvuden? Har vi inte alla varit där?

Och har vi inte alla spikats upp för något som någon annan gjort. Och har vi då inte varit med om att någon helt oväntad kommit till undsättning? Någon vi inte sett förut, någon som kanske alltid funnits där, eller som dök upp från ingenstans.

Och har vi inte någon gång ropat ut i ångest och känt att ingen ingen är där för oss? Och är det inte då vi skriker efter Gud, om du finns så hör mig!. Eli eli lema sabachtani

Och vaknar vi inte oftast omtumlade efteråt ur vår förtvivlan? Såren finns kvar. Vi går ut i världen, märkta men levande.

För mig är det det som är påsk. Och varenda gång jag hänger där på korset tror jag att denna gång är den sista… och varenda gång jag uppstår förundras jag över hur gudomligt stark jag faktiskt är.