Posts Tagged ‘Val2010’

Delat: Det blödande hjärtat och det tredelade samhället

Monday, August 30th, 2010

När jag läste Lars-Erick Forsgrens blogginlägg om det tredelade samhället var det så bra att jag bad att få ompublicera det på min blogg. Här är det i sin helhet. Rekommenderar även Emmas blogginlägg för dagen och detta av qer. Själv är jag färdig med en debattartikel om utförsäkringar paddad med diverse i partiet. Återstår att se vem som kan tänkas ta in den.

Med de orden lämnar jag över till Lars-Erick:

En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.

Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.

Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .

Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism – Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.

Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.

Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.

Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.

I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.

Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.

Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.

Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.

Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.

Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.

Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.

Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.

Ett barn

Sunday, August 8th, 2010

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen

Ett barn av Dorothy Law Holte

Egentligen anser jag att den här dikten borde toppa vårt sjökort om integritet. För den säger precis allt om hur man bör behandla människor. Och det är just barnen som kommer i kläm i nedmonteringen av rättsstaten, jakten på fuskare, jagande av skolkare, betygshets, drogtester, kriminaliserad fildelning och mangaläsande. It’s all in these words.

I can dream on, can I?

Berg-och-dalbana och nytändning

Thursday, August 5th, 2010

När jag kom upp i morse rådde totalt kaos. Jag trodde jag vaknat i en mardröm. En verklig mardröm. Jag skakade och grät och halvt i sömnen tog jag mig in i styrelsechaten för att där tillsammans med de andra i styrelsen hitta en lösning.

Vi beslutade att vi öppnar upp sjökorten för revidering. För att vare exakt lade vi ut ett per capsulam som löper på ett dygn. Med 99% säkerhet startar i morgon revideringen av våra sjökort.

När Piratpartiet krisar gör vi det med besked. Och när vi löser kriser gör vi det med samma besked. Den vilja och det go som finns i partiet att shapa upp när saker går fel är faktiskt helt fantastisk.

Hur vi faktiskt lyckats vända det hela till att faktiskt få prata om den fråga vi vill prata om har jag nästan ingen aning om. Men se här på SVT Play.

För mig visar detta trots allt på styrkan. När saker går fel rättar vi till dem. Och vi gör det snabbt! Det här är inget annat än ett enormt svärmarbete som pågått hela dagen.

Nu hoppas jag att så många som möjligt ska vara med och hjälpa till med revideringen av sjökorten så att vi står med vettiga valmanifest 11 augusti. Vi börjar i morgon!

I Stockholm kommer det vara möte på Gråmunken ikväll klockan 18. Dit kommer delar av både styrelse och partiledning. Lokalt kommer det vara möten på flera ställen i landet. En del spontana, en del redan tidigare planerade. Aktivister i Jönköping är till exempel välkomna hem till mig på möte idag klockan 16.

Jag är kanske naiv, men jag känner att vi faktiskt redan har lyckats vända detta. Vi har ett skadat förtroende att återuppbygga, men vi har också fått ut vår fråga. Vi har uppbackning från Madeleine Leijonhufvud i frågan om tecknad barnporr. Vi har viss uppbackning i frågan om försvårande av kulturspridning från Mårten Shultz och ett välförtjänt ris från honom också.

Ja, vi är nya, ja vi är amatörer, ja vi gör fel och ja, vi erkänner dem. Och framför allt: Vi gör om och gör bättre. Och låter alla hjälpa till med detta.

Jag vill också passa på att flagga för att vi håller på att förändra retoriken betänkligt. Vi talar inte längre om integritet utan om varför integritet behövs. Det handlar om tillit och människosyn. Läs Kanins fantastiska inlägg.

Vi kan vända det här. Nu kör vi!

Hjärtefråga och Piratpartiets människosyn

Tuesday, August 3rd, 2010

En av mina hjärtefrågor i våra valmanifest som just kommit är en liten passage som nog inte särskilt många lägger märke till. Det handlar om vår människosyn.

Regeringen skall skicka direktiv till samtliga myndigheter att reducera sökandet efter så kallade fuskare med minst 75%, och i stället utgå från att alla medborgare är hederliga och sanningsenliga. Det promillepris vi eventuellt får betala för fusk är värt att behandla alla medborgare med respekt och dessutom kostar fuskjakten ofta mer än fuskförluster.

Tal om fildelare som tjuvar och terrorister går hand i hand med att utmåla folk som söker bidrag som fuskare – dvs att svartmåla människor med lägre socioekonomisk status. Ja, att anklaga fattiga för sin egen fattigdom alltså.

För de som drabbas värst av övervakning och integritetskränkningar är alltid de som har det sämst. De som står utanför, de som ingen annan bryr sig om. För de kan övervakas utan att någon bryr sig.

I flera månader har jag både genom min bok Kunskap Kommunikation Kontroll, på twitter och på blogg och på facebook aktivt talat om utförsäkringar, om fuskletande, om hur man gör värnlösa människor till offer, och känt att någonstans här finns något större. Jag skrek argt ut för snart två månader sedan att de fattiga har inget parti i Sverige. Jag vidhåller fortfarande att det stämmer. Men: man måste börja någonstans. Och genom att börja i att se människor som människor och inte bidragsbereonde samhällsparasiter har man kommit ett långt steg på vägen. För det är vad detta handlar om.

Som jag ser det är det fuskletandet som är boven i drama när det kommer till utförsäkringarna. De har kunnat göras tack vare att människor har börjat se fuskare i de som söker bidrag. De har kunnat utföras för att försäkringskassorna redan var vana vid att stämpla folk som fuskare. Och detta fuskletande började faktiskt redan förra mandatperioden. Det var socialdemokratiska regeringen som beslutade om de 300 fuskletarna på försäkringskassan och fick igång en debatt om fusk, ivrigt påhejade av borgerliga ledarsidor.

Båda blocken är även skyldiga till att ha förändrat svensk kriminalpolitik från human till en glidning mot hårdare tag. Båda blocken är skyldiga till att ha skapat repression mot arbetssökande genom AGA och andra verktyg som successivt har förändrat svensk syn även på arbetslösa som bidragsberoende parasiter som inte försöker tillräckligt.

Båda blocken har bidragit till en alltmer restriktiv invandringspolitik och därmed bäddat rent sängen för Sverigedemokraterna.

Och nu sitter vi här. Dagis för arbetslösa, övervakning av bidragssökande, flyktingar som skickas tillbaka till länder där de torteras eller dödas, svenska regeringar som lämnar ut medborgare för tortyr, ministerstyre kring en razzia på TPB, domare som sitter med i samma intresseföreningar som målsäganden, en justitieminister som vill slopa rättegångar.

Det hör ihop för mig. Och det får mig inte att bli vänster. Det får mig att bli pirat. För hur kan piratpartiet förändra det här?

Vi talar om att restaurera tilliten mellan människor. Vi talar om att fusket inte är så utbrett som många idag tror. Vi talar om att kriminaliteten inte är mycket värre än på 80-talet, vi talar om att även obekväma åsikter måste få ha rätt att finnas och att man inte ska kriminalisera ungdomen. Spela sedan roll om det handlar om deras mangaläsande, eller, eventuella skolk eller fildelning. Vi är inte ett parti som talar om de vi representerar. Vi är de vi representerar.

Sjukpensionärer, ungdomar, arbetslösa, nördar, homosexuella, social outcasts. Vi får alla plats här i piratpartiet och det är ingen slump att vi då vet vad vi talar om.

Nej, vi driver inte traditionella höger och vänsterfrågor för vi anser att blocken är så försvinnande lika att det i praktiken inte spelar någon roll vilket block man röstar på. (De vill gärna få dig att tro något annat…)

Valfläsk är inte min grej. Jag tänker inte få dig att tro att Piratpartiet kommer att göra livet för dig som fattig eller utstött lättare. Jag tänker inte sätta mig på en hög häst och påstå att jag vet vad som är bäst för dig och ditt liv. Det enda jag kan säga är att jag tror att de som har det sämst i samhället alltid är de som utsätts för störst misstro. Och om man börjar vända den misstron tillbaka blir åtminstone det sociala stigmat lättare. Det är inte allt, men det är ett steg åt rätt håll.

Att fattiga och på annat sätt förtryckta också blir hjälpta av fri information och ett fritt internet ser jag som en självklarhet. Varför jag tänker tala om det i nästa inlägg.

*******************************

Inlägget ovan skrevs igår. Idag har Johannes Forsberg skrivit en ledare på Expressen där jag håller med om en hel del. Jag skulle vilja veta vad han egentligen efterfrågar för jag tror att under den stundtals kantiga hafsiga retoriken och en del förslag som är mindre genomtänkta och vi inte borde ha antagit gömmer sig faktiskt något jävligt bra. Eller gömmer sig för resten. Det finns redan här, det gäller bara att veta var man ska leta!

Pingat på: intressant

*********************

Flera har skrivit om valmanifestet:

Inom partiet:
Farmor Gun: http://farmorgun.blogspot.com/2010/08/sjokort-for-fortsatt-seglats.html
Emma: http://opassande.se/index.php/2010/08/02/piratpartiets-valmanifest-och-associationsbanor/
Pippi Pirat: http://pippiipirat.wordpress.com/2010/08/02/ett-manifest-i-tiden-for-folket/
Magnihasa http://magnihasa.blogspot.com/2010/08/manifestationer-och-uppmaningar.html

Utanför partiet:
http://www.signeratkjellberg.se/2010/08/piratpartiet-imponerar-med-sitt-manifest.html
http://socialliberalapartiet.bloggplatsen.se/2010/08/02/3332650-piratpartiet-kan-missa-over-1-miljon-valjare/
Fredric Kjellberg http://www.signeratkjellberg.se/2010/08/piratpartiet-imponerar-med-sitt-manifest.html
Mary X Jensen (m) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2010/08/om-piratpartiets-fragor-var.html
http://ekorrhjulet.blogspot.com/2010/08/piratpartiets-valmanifest-vad-ar-inte.html
Nemokrati http://komigenuva.wordpress.com/2010/08/02/piraterna-ar-ute-och-seglar-med-pr-flaggan-i-topp/
Lotta Olsson (m) http://moderatlotta.wordpress.com/2010/08/02/piratpartiets-valmanifest/
Nejtillpirater (idiot) http://nejtillpirater.wordpress.com/2010/08/02/piratpartiet-vill-legalisera-innehav-av-barnporr/

Nyheter och externa länkar om valmanifestet:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/piratpartiet-betonar-rattssakerhet_5073465.svd
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.418926-piratpartiet-betonar-rattssakerhet

Vi är de nya socialdemokraterna

Thursday, July 29th, 2010

Under tiden jag väntar på att herr Mårten Fjällström ska fixa ett kontonummer till föreningen som ger ut Kunskap Kommunikation Kontroll tänkte jag skriva lite om hans kapitel i boken. Jag tänker inte här försöka påstå att jag är någon slags historiker. Jag har extrapolerat lite ur Mårtens inlägg och byggt vidare med egna tankar. Rätta gärna mina historiska felaktigheter om sådana finnes. Here we go:

Tänk er för sisådär hundra år sedan…

När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Politik sågs alltså som något som endast rörde de besuttna. Allmän rösträtt fanns inte. Partierna hade tillgång till pressen.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler.

Känner ni igen situationen? Vi får inte särskilt mycket plats i pressen, våra kandidater är inte kända. Vad har vi i stället? Jo: folk. Aktivister. När de andra partiernas medlemsskaror krymper kan vi fortfarande dra nya medlemmar. När de andra partierna har svårt att mobilisera folk har vi mängder av människor som går ut på stan med flygblad. När gammelpartierna talar till sina medlemmar genom TV och press och har råd med dyra kampanjer på landets affischpelare har vi människorna. Och internet.

Faktum är att socialdemokraterna och centern gjorde så att moderaterna och folkpartiet också tvingades bli masspartier. De tvingades också börja organisera folk i stället för att förlita sig på pengar. Och på detta vis kunde allmän rösträtt bli verklighet. Genom ett tryck från folket underifrån, inte genom en reform uppifrån.

Så kom TV till landet och slog ut allt vad masspartierna hette. Partierna hade nu partistöd och behövde inte längre sina medlemmar, de kunde nu tala till och inte med sina medlemmar. TV blev det centrala redskapet för svensk partipolitik. TV är än idag det centrala redskapet för svensk partipolitik. På många sätt är TV-partierna, dvs gammelpartierna lika de elitpartier som fanns för över hundra år sedan. Kändisskap, pengar och propaganda pryder valaffischer. Det är svårt att bli medlem och det kostar pengar. Helt i logik med den elit man har blivit.

Vi pirater har inte pengar. Och fattigdom föder kreativitet. Där den som har pengar och makt mest fokuserar på att bevara den och har tappat sina visioner och kreativitet har den fattiga inget val. Hon och han måste tänka nytt. Så piraterna gjorde sina egna flygblad, hade en trepiratersregel och skapade på så vis det första masspartiet på över hundra år.

En gång i tiden gjorde masspartiernas tillkomst att politiken förändrades radikalt. Allmän och lika rösträtt drevs genom. Människor var med i partier. Politik betydde något för människorna, det var en självklar del av deras liv. På många sätt slog TV sönder den demokrati som byggts upp och gjorde så att makten åter kunde isolera sig. (Ett tydligare exempel på detta än den vedervärdiga Almedalsveckan finns nog knappt. Där samlas partier, PR-folk och media och hjälper tillsammans till att slicka varandras rövar och bevara sin samhällsposition. Lobbyism. Påverkan genom att ta makten från folket och i stället sneaka sig in i maktens korridorer.)

När folk säger till oss pirater “var är ni, vi ser inte, vi hör inget om er”, då är det för att de är fast i tänket att politik är något man ser på TV och läser om i pressen. För hur kan de säga till oss att vi inte syns om de faktiskt kan fråga oss? Hur kan de säga till oss “Ni har helt försvunnit”, när vi faktiskt hela tiden finns där att prata med? Vi har inte försvunnit, vi finns där de finns. Vi finns bara inte (hela tiden) på de glossiga pelarna, i TV och i pressen.

Men ute på stan finns vi. Och på internet. På diskussionsforum, där arbetslösa och ungdomar hänger kryllar det alltid av pirater, bloggar, twitter, facebook. Där de som inte har pengar hänger där hänger vi. När gammelpartierna lever kvar i TV-världen anklagas vi för att inte leva i verkligheten.

Vad tror ni de sa om socialdemokraterna och centern när de inte sågs i tidningarna för hundra år sedan? Var det någon som trodde då att de hundra år senare skulle vara statsbärande? Tror ni man skrattade åt dem och gjorde narr av dem och tyckte de var lite udda och konstiga i början?

Det tror jag.

Jag tycker att det faktum att vi inte har pengar är det bästa med hela piratpartiet förutom politiken. Det gör nämligen att vi tvingas att vitalisera demokratin. Masspartierna för hundra år sedan införde allmän rösträtt. Vi kan över hundra år sedan återigen återbörda politiken till folket. Men då gäller det att vi slutar stirra oss blinda på de arenor som elitpartierna ockuperat.

Vi har kanske inte råd med valstugor. Vad bra, då kan vi bygga en sådan där ryggsäck som Rene byggde på Dreamhack. Det var en ryggsäck med en piratflagga och foldrar i som några helt enkelt gick runt med på Dreamhack. Töntigt kan tyckas men det fungerade.

Vi kan sätta oss utanför skolor med våra laptops och i våra fula lila töntiga tröjor och säga “hej vill du bli medlem?”. Ge dem lite foldrar och pins.

Vi som är riksdagskandidater kan sätta upp personliga affischer i våra bostadsområden med bilder på oss och bjuda hem folk på fika.

Och! Vad de än säger om internet, vad de än säger om att vi inte syns. Det gör vi visst. Människor måste bara åter vänja sig vid att de också kan vara en del av politiken, att de också kan vara med och vitalisera demokratin, att politik inte är något som är skilt från deras egna liv utan handlar om oss här och nu. För det är internet ett utmärkt redskap. Använd det.

Ett bättre budskap än det Anna Troberg framförde igår på Aftonbladet finns inte. Vi är de människor vi är.

Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.
Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.
Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.

******************************************

Uppdateringav Christoffer: liten historisk rättelse. Det som senare blev folkpartiet var inte en gammal ”de rikes” parti. Det var en politisering av den liberala delen av rösträttsrörelsen. och kämpade sida vid sida med socialdemokraterna (Det som splitrade rörelsen var användandet av strejk som politiskt vapen.)

se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkpartiet#Historia
och http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6str%C3%A4ttsr%C3%B6relsen

emma bygger vidare Demokratin måste alltid återerövras

Politisk positionering, det kategoriska imperativet och bekännelspolitik

Wednesday, May 26th, 2010

När Rasmus Fleischer förra året skrev på Copyriot om det kategoriska imperativet och bekännelsetankarna kring politik och hur man röstar jublade jag.

Nu har han följt upp med inlägg om politisk positionering som har fått mig att fundera vidare.

Det jag funderar över är hur allt responderar till kollektivism och konservatism. Och hur dagens alltmer individualistiska samhälle påverkar de här tänken. För jag är övertygad om att det är precis det som håller på att ske.

Idag förväntas alltså din röst kunna inordnas i ett kollektiv efter redan förutbestämda åsikter. Du förväntas inte riktigt kunna påverka mellan de fyra åren det är val och partierna är försvinnande lika varandra. Din röst är inte riktigt din egen utan ska ordnas in efter förutbestämda mallar i ett redan färdigbestämt kollektiv.

Samtidigt tror jag att vi ser en samhällsutveckling där individuella kortsiktiga manifesteringar av politiska åsikter blir allt vanligare. Det är ju bara att kolla på Facebook. Att gå med i en Facebookgrupp är ett kortsiktigt ställningstagande som inte kräver så väldigt mycket av den som går med. Man visar bara enkelt att man stödjer eller är emot något. Facebookgrupper är på det sättet ett intressant nytt sätt att förhålla sig till sakfrågor och en möjlig försmak om hur framtidens politiska liv kommer se ut.

I den kritik som finns av piratpartiet brukar det sägas att det är lika lätt att gå med i partiet som att gå med i en facebookgrupp. Det jag frågar mig är… är det egentligen så dåligt? Är inte mitt politiska ställningstagande här och nu, inte i framtiden och inte nödvändigtvis för allt ett parti tycker tjugo år framåt i tiden?

Samhället individualiseras alltmer och jag tror att det kommer att förändra synen på kollektivet inom politiken ganska markant.

Vi ser redan hur de gamla – av Marie Demker kallade – Catch All-partierna är på upphällningen. I stället poppar virtuepartier som piratpartiet och F! upp. Det kan förstås röra om i politiken och dra den från ideologier mot ett mer sakfrågeorienterat innehåll.

Det är förstås inte bara till godo att samhället så brutalt håller på att förändras från stabilitet, till förmån för mer kortsiktiga gemenskaper och relationer människor emellan. Men det är inte desto mindre ett samhällspolitiskt faktum. På samma vis som ett äktenskap idag sällan är livslångt är ett medlemskap i ett parti sällan det. Och den här typen av frågor ställer som vanligt frågor till mig själv. Hur responderar det här till mig själv som riksdagskandidat? Hur förhåller jag mig till kollektivet och den enkla positioneringen?

Faktum är ju att jag är nästan pinsamt flummig för att vara riksdagskandidat. Jag skäms faktiskt ganska ofta över hur dålig populist eller propagandist jag är. Jag kan inte ens enkelt formulera varför man ska rösta på piratpartiet för mina tankar fungerar inte riktigt så där pang på. Tyvärr är jag inte särskilt sakpolitiskt skicklig heller. Jag vill snarare föra ide och samhällsdebatt, det är mitt gebit. Att få folk att tänka efter, ifrågasätta saker och tänka i nya banor. Det är min grej. Så jag ger ut en bok som speglar samtidens politiska klimat.

Men jag tror att när folk klagar på att piratpartiet är ett enfrågeparti så är det inget att skämmas för. Själv är jag fullständigt övertygad om att tankarna kring det kategoriska valimperativet faktiskt är på utdöeende. Det och bekännelsetankarna kommer att försvinna för mer indvidualistiska sakpolitiska ställningstaganden. Och direktdemokratiska folkomröstningar? Tja… de kanske är närmre än vi faktiskt tror? De nya politiska striderna är mer kortsiktiga och mer sakorienterade. Sträck på er pirater. Det är inget dåligt. Har vi tur kommer detta snarare att vitalisera demokratin igen.

Nu hoppar inte jag av glädje över samhällsutvecklingen. Jag bara tycker att det är ganska bra att det finns ett parti som tolkar den någorlunda tidsenligt. Och jag är glad att få vara en del av det skeendet och den gemenskapen.

Helt ärligt tror jag inte vi har en aning om ännu vad vi ställt till med inom svensk politik, europeisk dito eller till och med världspolitiken. Men det är inte småpotatis och det är inte heller nödvändigtvis så att det bara handlar om våra frågor.

Det här är en fråga som förstås kommer att adresseras i min bok. Bland annat utvecklar Mårten Fjällström tankarna kring masspartier som han skrev för några månader sedan på stenskott och Marie Demker och Ulf Bjereld utvecklar tankarna kring virtuepartier. Även Palmås sätter förstås in piratpartiet i ett större politiskt sammanhang.

It’s gonna be legendary.

*****************************************************************************************
Eftersom detta blogginlägg skrivs under en tid då jag är sjuk passar jag på att be om ursäkt för länklöshet och annat. Inlägget är skrivet för mitt eget höga nöjes skull och jag hade gärna utvecklat tankarna kring kollektivism vs individualism mera, men jag tror det kommer längre fram. Alldeles för spännande för att inte gräva vidare i. Kommentarer kommer att besvaras i den mån jag orkar, men jag gillar även när folk pratar med varandra i mina kommentarer. I’m not the center here, the ideas are.

Behovet av plats

Monday, April 12th, 2010

Jag sitter dagen efter kickoffen, och jag försöker fortfarande få rätsida på alla känslor efter den. För det är starka känslor som varit i gungning i helgen. Och att få rätsida på det här och sätta ord är svårt. Det är känslor känslor känslor i detta inlägget. Jag är fruktansvärt djupt berörd av allt och alla denna helgen.

Det är en passionerad riksdagsgrupp vi har. Med olika typ av passion. Några brinner av ilska och oförätter, några av de praktiska politiska utmaningar vi har framför oss, några av att få ta plats, några av att allt ska gå rätt och riktigt till, några av att vilja hålla ihop gruppen. Och på något konstigt sätt har alla en plats. En plats i mixen. Och det är det som är mitt bestående intryck av helgen. Våra olika personligheter faller på något skumt sätt samman och skapar en grupp. Det är verkligen som kroppen och lemmarna. Men det finns inget huvud. Det här är en grupp som på många sätt är ledarlös.

Gruppen hålls samman inte av en stark ledare utan av patos. Vi brinner. Vissa passionerat och häftigt, andra mer som en stilla glöd men vi brinner. Brinner för uppdraget, brinner för varandra, brinner för gruppen. Och alla behövs.

Det här är inte en grupp som kan klara riksdagsarbetet på grun d av sin enorma kompetens. Det är inte en grupp med färdiga människor som vet precis vad de ska göra och hur de ska agera. Det är inte en grupp med människor som faktiskt har allting klart för sig och är färdigstöpta. Det är inte en grupp med enade viljor eller nödvändigtvis alltid samma målbild.

Men det är en grupp som vågar utvecklas. Som när det kommer till kritan inte har så olika mål. Som när det kommer till kritan inte står så långt ifrån varandra. Som när det kommer till kritan kan fungera som grupp just på grund av öppenheten.

Som individer är många av oss envisa som åsnor. Men som grupp är vi flexibla. Och det är det som är så häftigt. Ena stunden är någon den som ställer till problem. Andra stunden är det samma person som leder någon annan rätt. Ena stunden är någon den vuxna och andra den barnsliga. Andra stunden är den barnsliga den vuxna. Men som grupp tar vi hand om varandra.

Att frigöra helgen från min egen känsla av att ha rätt plats i livet är så gott som omöjligt. Jag har i den här gruppen samma roll som jag har bland mina närmaste vänner. Jag är den som “säger hur saker är”, som går under skinnet både på kollektivet och på enskilda människor. Och på något skumt vis anses det okej. På något skumt vis hatar inte människor mig när jag gör det. Och jag försöker fortfarande förstå mig på hur det kan fungera så.

Jag har en djurisk intution. Nästan allt som ligger på ytan missar jag. I stället ser jag drivkrafterna under en människas handling. Jag ser känslan bakom, jag ser den sårade lilla individen bakom en stor människas agression, den svaga bakom den som alla tror är stark, instabiliteten där alla uppfattar stabilitet, avgrundsdjupen i människor som de vill dölja för sig själva. Inte alls bara det negativa. Jag ser även när människor är kära utan att veta om det, när de attraheras och inte och andra spännande saker som folk försöker dölja i sina liv. Andras känslor är minst lika viktiga som mina egna och mina egna känslor formas av andras känslor. Jag lever i stark symbios med människor omkring mig.

Jag dras till människor som låter mig vara den här människan. Som låter mig få gräva i folk, som lyssnar på vad jag har att säga om saker som ligger under ytan. Mina närmaste vänner som jag känt i flera år vet att det här är min största styrka och de använder den. När de vill ha ärliga svar går de till mig. När de inte vet vilken väg de ska ta i livet går de till mig. När de inte vill bli dömda går de till mig. Och när de inte förstår sina egna känslor är jag där och reder ut dem åt dem. I gengäld tar de praktiskt hand om mig och är där när jag har det svårt.

Jag tillåts att gå över folks vanligtvis privata gränser och att vara den som ser under ytan. Och så har det blivit även i partiet. Jag har i riksdagsgruppen fått samma roll som jag har bland mina närmaste vänner, samtidigt som jag faktiskt kan jobba politiskt i den rollen. Det är för mig så stort att jag inte kan greppa det.

I den här gruppen kan jag flippa och säga fel saker. Jag kan dampa loss och skratta så tårarna sprutar. Jag kan vara allvarlig och arg och säga ifrån på skarpen och jag kan likaledes vara så känslomässig att jag blir blank i ögonen.

Det var något mäktigt som hände i helgen när vi överbryggade klyftorna mellan oss i gruppen och ändå kunde komma överens. Det var något stort och fantastiskt som gjort att så många av oss lyfts efter helgen och känner att Yes, det här fixar vi.

För nej, vi är inte som alla andra. Och ja, vi är ganska quirky typer. Vi har våra fel och brister. En del av oss är ganska udda. Vi är kanske inte de man tänker ska styra Sverige direkt.

Men varför? För att många av oss inte ställer upp på skådespelet? För att många av oss vågar se bakom ytan på fasaden? För att vi säger det inga andra vågar säga? Är det verkligen något dåligt? Borde vi inte välkomna att Anders Nordin och Otto Rehbinder säger hur det faktiskt är? Borde vi inte våga tänka tanken om hur masspartiernas död gjort att politiken idag är ett skådespel? Och är det då verkligen fel att vi för tillbaka den politiska passionen till riksdagen? Och att åter bli ett nytt massparti?

Vi är pionjärer. Vi ligger kanske tio, ja till och med tjugo år framför de andra partierna vad gäller framtidsfrågor just nu. Vi är de enda som vågar ta de här bollarna, som vågar fokusera på samtidens största politiska frågor. Som de vi är.

Piratpartiet handlar om kommunikationspolitik. Tekniska kommunikationer, privata kommunikationer, publika kommunikationer. Och i helgen visade vi att det här kan vi. Vi kan det här med kommunikation? Varför? Jo: för vi lyckades mot alla odds och trots alla interna konflikter som just nu härjar i partiet komma överens. Vi lyckades kommunicera med varandra.

Vi lyckades med det trots olika politiska bakgrunder. Trots olika åldrar och erfarenheter. Trots totalt olika syn på hur vi bör organisera oss lyckades vi enas kring hur vi skulle – just – organisera oss. Och trots att folk var så trötta så de nog ibland ville dunka huvudet i väggen av frustration. Trots allt det lyckades vi ena gruppen så ingen kunde åka från denna helgen oberörd.

Det är min behållning från helgen. Jag är fast övertygad om att vi har en plats i riksdagen och att vi förtjänar det med råge. Det här är en fantastisk grupp människor som kan åstadkomma storverk.

Jag väntar nu på alla andras blogginlägg om helgen och vartenda ett av dem kommer att plockas in här.

Att bryta ny mark

Monday, March 22nd, 2010

När Karl Palmås idag skriver om Freelancers of the world unite visar han på något som jag har ett tiotal opublicerade blogginlägg om i readern: nämligen att vänstern och högern har spelat ut sin roll. Att det nu är andra frågor som måste få ta över, andra perspektiv som måste få plats.

Under det att vänstern står fast i en dröm om kollektivavtal och högern är storföretagens talespersoner frodas korporatismen i en falsk föreställning om att de båda världarna på något vis skulle stå mot varandra. Och visst gör de det ideologiskt på ett sätt. Men i praktiken? Knappast.

Varken vänstern eller högern har varit särdeles bra på att göra något bättre för små företag. Frilansare och egenföretagare har det fortfarande ekonomiskt knapert, imaterialrätterna sätter fortfarande käppar i hjulet för fria marknader och antimarknaderna har ett fast grepp om både svensk politik och världspolitiken.

Kreativiteten i ekonomin är ett minimum och centralismen är precis lika stor hos de så kallade marknadsliberala Timbro köpt av Svenskt Näringsliv som Arena, köpt av socialdemokratin. Den ideologiska debatten lever idag snarare hos just Karl Palmås, Rasmus Fleischer, Christopher Kullenberg, Isobel Hadley-Kamptz med flera.

Antimarknaderna visar upp sitt fula tryne i handelsavtal som Acta, som även påverkar reglerna för generikamedicin och därmed dödar liv.

De flesta människor jag känner ser det som det viktigaste att få välja block. Det vill säga att få bort det ena eller andra blocket. Man väljer inte ens till ett parti, utan väljer bort. Att man inte ens skulle behöva välja mellan vänster eller höger finns inte på kartan, eftersom skräcken för motståndarsidan är så stor att det inte går att tänka sig en värld utan motsättningen.

När det så dyker upp ett nytt parti som inte vill ta ställning i höger eller vänsterfrågor utan väljer ett tydligt fokus för sin politik och tar sig an landets i särklass mest akuta frågor blir svaret: Ni tar inte ansvar för andra frågor.

För röstandet i Sverige är mer uppbyggt som religion än som ett verktyg för politik. Rasmus Fleischer skrev i våras om detta på sin blogg när han tillkännagivit att han röstat på Piratpartiet och kryssat Amelia:

För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.

För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Ja! Precis så. Politik handlar inte om religion och bekännelser utan om sakfrågor. Det handlar om vad just Du tycker är viktigast, inte om hur det skulle gå om alla andra tyckte som du. Låt politiken få handla om det just du anser spelar roll och inte om din rätt att få välja bort det block du anser är läskigast. Påverka i sakfrågor, påverka det du tycker är viktigast och bry dig inte om att alla kräver att du måste köpa ett helt paket. I praktiken vet vi ändå att det inte fungerar så, ideologierna efterlevs inte, känslan i politiken är så gott som försvunnen och det enda som talas om är döda siffror hit och dit.

Skippa alla tankar på att du måste ha en identitet i ett parti, nej inte ens piratpartiet behöver du ha en identitet i. Du kan rösta på oss ändå om du vill det.

Partier ska vara redskap, inte självändamål. Redskap för sakpolitik, redskap för olika perspektiv. Röstande ska vara ett handlande, inte en bekännelse. För mig är den viktigaste frågan att skapa en kil i korporatismens och antimarknadernas centralmakter. Jag drömmer om en värld där vi slutat tala om en fri marknad, utan i stället talar om fria marknader. För så fort du centraliserar dödar du den naturliga kreativiteten som finns i varje människa. Så fort du tvingar alla människor att vara likadana eller att ta ansvar för ett skumt antagande om “hur skulle det gå om alla handlade som du?!” skapar du ett helt nytt problem. Människor är tack och lov olika. Människor är tack och lov egna individer, och om vi låter oss vara det kommer vi som kollektiv att må bättre. Hur ironiskt det än låter.

Det sägs ändå att massan i klump kan räkna ut nästan den exakta vikten på en gris. Jag tycker det är högst hoppingivande.