Posts Tagged ‘Vänster’

Min politiska ideologi – en reflektion

Friday, February 17th, 2012

Det här inlägget är en personlig reflektion kring vart jag står politiskt.

“Kapitalism” för mig är tvång. Ett tvång att under ett system som ingen kontrollerar “göra rätt för mig” för att några hjul ska snurra som alla bara anser ska snurra utan att de egentligen har någon aning om varför.

Jag har egentligen inga problem med ojämlikheten i det systemet. Jag har problem med tvånget i det. Jag har problem med att folk tror att det är det enda tänkbara, att vi går under om vi inte har tillväxt,om inte alla har jobb osv. Att de tänker innanför den box som det “kapitalistiska” systemet är.

Jag har enorma problem med att människor inte ens förstår att den värld de tar för given inte alls måste vara tagen för given.

Jag har synnerliga problem med att vi använder våra teknologiska landvinningar för att samla på oss pengar i stället för att använda dem för att slippa arbeta.

Jag har enorma problem med att människor slutar leka när de blir äldre, att de tappar fantasin, att de låser sig som hamstrar i ett hjul och springer runt, klär sig likadant, har samma intressen och förlorar förmågan att tänka.

Jag har problem med att människor agerar som maskiner i stället för att låta maskinerna vara maskiner. Jag ser det som slöseri med teknisk utveckling att vi inte leker mer, inte uppfinner mer, inte skapar mer.

Jag har problem med prestationsnormen i tänkandet och varandet i samhället. Jag har problem med att kultur måste generera pengar, med att skapande måste generera cred, eller vara en tävling. Varför kan det inte bara få vara ett självändamål?

Jag har problem med egoism och girighet som ideologi. För att det för människor bort från varandra.

Jag anser att vi människor i grunden är beroende av varandra, av allt levande på jorden. Att allt levande på jorden är beroende av allt annat levnande på jorden och att vi påverkar varandra oavsett vi vill eller inte. När vi skapat civilisation har vi helt enkelt bara glömt bort hur vi hör ihop.

Vi vet inte varför det kommer vatten ur kranen, varför kylskåpet fungerar, varifrån hudkrämen vi smörjer in ansiktet med kommer eller hur ont i händerna den som byggde plastförpackningen fick. Vi ser saken, men människan är frånvarande.

Vi talar om system. Stora kolosser. Som vi tror att vi förstår oss på och som vi mystifierar med samma självklarhet som att människor en gång trodde på näcken och älvorna. Samtidigt som folk mystifierar Den Osynliga Handen och Tillväxten är vi korkade nog att utropa att “Gud är död!”.

Vi tillber Mammon i stora tempel där vi köper saker vi inte behöver för att visa för våra grannar att vi är bättre än dem.

Vi föser in gamla och sjuka på hem där vi slipper se dem, vi sätter diagnos på oliktänkande och olikvarande i stället för att ta tillvara de erfarenheter en sjukdom och ett oliktänkande kan ge oss.

Vi talar om självförverkligande, men glömmer att i det ligger en ideologi som i grunden handlar om att konkurrera ut någon annan som hade samma dröm. Vi fostras till hjärndöda egoistiska narcissister utan kritiskt tänkande. Och kallar det “civilisation“.

Anledningen till att jag inte är t ex vänster eller feminist som bryr mig om lika lön för lika arbete är att jag inte för mitt liv kan se den där rikedomen, karriären eller eller coolheten som värd att sträva efter. Det är ju inget att ha. Så varför skrika om att få det där meningslösa?

Faktum är att när jag själv strävar efter de där värdena är när jag mår som sämst. För de är inte kompatibla med det jag som människa mår bra av. De är inte kompatibla med att vara mjuk. De är inte kompatibla med empati. De är inte kompatibla med att tänka efter. De är inte kompatibla med att leka. De är inte kompatibla med att älska.

Makt, karriär och social statusjakt är kompatibelt med att roffa, konkurrera, vara kortsiktig, vara tanklös, vara egoistisk och att se människor som medel inte som mål.

Qeruiem sa på vägen hem från piratläger i Örkelljunga att makt är ett missbruk. Jag håller med. Men jag skulle kunna gå ännu längre. Jag skulle vilja hävda att det gäller hela kittet; Statusjagandet, karriärismen, självförverkligandet är som en drog. Något man tror man måste ha och som man går under om man inte har. En socialt accepterad drog som hela ens omgivning går på.

Död, sjukdom, svaghet, tårar är något som idag tycks behöva övervinnas och bekämpas. Vi har inte tid med sådant. Vi måste skaffa sexpack, banta, köpa ny bil, köpa ny klänning, färga håret, jobba, hämta barnen på dagis, hålla oss uppdaterade så ingen tror vi ligger efter, köpa saker som gör grannen sotis.

Det var så jag funkade när jag satt i piratpartiets styrelse. Jag var hjärndöd och själsdöd, pragmatisk med makt och karriär och yta som självändamål. Ett typiskt monster likt alla andra monster med makt och karriär för ögonen. Och fullt medveten om att det var det jag gjorde. Fullt medveten om att jag hatade det livet, men oförmögen att lämna det. Vart skulle jag annars ta vägen? Vad skulle jag göra i stället?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjärndöda fester som substitut för det som betydde något. Status som substitut för självkänsla. Karriär som substitut för brist på djupare vänskap. Varumärke med stämpel “hon är äkta” som substitut för att slippa vara mig själv. Mediaträning och PR-tänk för det var där jag fick göra något som liknade att skapa. Internpolitik, som den enda politik jag orkade driva för att mina politiska visioner var döda. Med partiet som självändamål och social tillhörighet.

När jag beter mig som majoriteten av människorna i samhället gör blir jag suicidal.

Jag tror på människors skapandekraft och vilja att samarbeta. Jag tror på människors förmåga att tänka och känna. Jag tror på människors förmåga att känna med varandra och allt levande på jorden även om det svindlar och gör ont. Jag tror på människors behov av djup samhörighet med varandra. Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vetskapen om hur vi och allt levande hör ihop.

Jag tror på att dela på väldigt mycket saker som finns, för det finns så många saker vi inte alls behöver en var av. Borrmaskiner, bilar som står ensamma 80% av tiden och bara tar plats. Stegar, bakmaskiner, sådant som bara används då och då. Vi kan dela på saker i stället. Som bibliotek fast för saker.

Jag tror inte vi måste ha trettio klänningar och jeans var, jag tror vi kan ha bibliotek även för kläder.

Jag tror vi kan effektivisera våra transporter och vår produktion så att den ligger närmre där vi bor i stället för att köpa saker som kommer från andra sidan jordklotet. Jag tror på customiserad produktion tack vare förbättrad teknik och ser fram mot massproduktionens död.

Jag tror att det sätt att tänka som finns i fri programvarurörelsen är vägen framåt för en politik värd 2000-talet. Att göra saker för att ge bort dem, att bygga dem på inspiration och inte på tvång, att bygga dem för att man älskar att bygga och vill dela med sig. Jag kan inte se något vackrare eller mer hoppingivande politiskt än deltagarkulturen.

Here we made this, do you like it? Take it, it’s free. Free as in freedom we say, because we like to point out that the act of creating is the act of creating freedom.

Jag tror att alla människor har en uppgift på jorden, men det är inte det samma som att alla behöver ett lönearbete eller en yrkesroll att identifiera sig med. Snarare handlar det om att hitta varje människas unika plats och deras begåvningar.

Jag tror vi behöver bygga saker som håller längre sådär rent generellt, för att det där med miljöförstöring och tidshets är inte en så himla bra idé.

Jag tror på downshifting. Jobba mindre, köp mindre, ta det mera lugnt.

Jag tror på att ta tillvara den fantastiska möjlighet till vila som en rejäl förkylning ger i stället för att pumpa kroppen med penicillin och ge sig ut i jobbet några dagar senare.

Jag tror på ett immateriellt överflöd där kunskap och information är allas, och jag tror att vi måste bygga ett samhälle som kan hantera det.

Jag tror på hackerrörelsens förmåga att bygga den nya tidens politik, men jag tror denna hackerrörelse måste se utanför sig själv för att förstå sitt uppdrag.

Som videon nedan säger: “Vi behöver lära oss att se skillnad på våra behov och vår aptit, samt att se skillnad på den fantastiska potentialen i en människa och individualismens hybris.”

Ska jag definiera mig politisk så är jag grönlila. Jag älskar teknik och teknisk utveckling, för det gör att vi kan leka mera och få mer tid för relationer, skapande, dans, älskande, djupa diskussioner om livets mening och att ta hand om varandra. Och allt annat som vi tycker är kul och meningsfullt.

Jag tror på empati, förståelse och barmhärtighet som grunden för all politik. Inte på jämlikhet. Inte på individualismens “självförverkligande”. Men på en medvetenhet om att vi hör ihop. För det är faktiskt så. Rent biologiskt och naturvetenskapligt hör vi ihop med allt annat levande.

Trasproletariatet växer på internet

Thursday, April 15th, 2010

Det pågår en oerhört intressant diskussion på twitter i skrivande stund. Det är esteranais som börjat utveckla tankar kring att arbetarklassen idag inte bryr sig om oss som är utanför systemen utan bara sig själv.

Macdeluzian hoppade då in och länkade en text han skrev efter valet 2006 om hur den neomarxistiska rörelsen tolkar trasproletariat.

Samtidigt konstaterar esteranais och jag att det kulturella trasproletariatet finns på twitter. För det är precis så det är. Vi har – på internet en oerhörd makt – samtidigt som vår köpkraft och ekonomiska status ofta är under all kritik. Var placerar man oss på samhällsskalan?

Faktum är att det går inte. Vårt kulturella kapital är stort, vår rätt att förfoga över vår egen tid är ofta större än den klassiska arbetaren. Men många av oss står utanför samhällets alla trygghetssystem för de är designade för en arbetande människa.

Frågan är vilken konfliktlinje som kommer vara relevant om några år. Är det kunskapskapital eller ekonomiskt kapital? Och kommer det ekonomiska kapitalet som så ofta förr lyckas äta upp kunskapskapitalet?

Kan jag, som styrelseledamot Sveriges tredje största parti, samt riksdagskandidat för detta kalla mig underklass? Är det verkligen en relevant terminologi? Inte desto mindre är jag helt beroende av min sjukersättning för att överleva och inte desto mindre skulle jag på en vanlig arbetsmarknad inte överleva en dag. Men jag kan på ett helt annat sätt än den arbetande människan samtidigt sätta den politiska diskursen. Jag kan – i kraft av den tid jag kan lägga ner på mitt politiska engagemang – åstadkomma förändring som den uppbunden av arbete kommer ha svårare att göra.

Som jag ser det är dagens klassamhälle inte alls så enkelt som vänstern ofta vill göra gällande. Och då menar jag vare sig den vänster som befinner sig inom det etablerade parlamentariska systemet, eller den som befinner sig utanför. Varje konflikt bär – som jag tidigare hävdat – sin egen berättelse och vi måste låta det få vara så.

Det kan tyckas som om detta inte hör ihop med piratfrågor. Vänta bara några år. Den tekniska utvecklingen springer framåt med enorma kliv. Vem vet när bäddasängrobotar tar över undersköterskans jobb? När frisörrobotar tar frisörens jobb, eller kirurgrobotar konkurrerar med kirurgen?

Jag säger inte att den dagen är nära, men den kommer att komma. Samhället behöver inte full sysselsättning för att ta sig runt längre. Det har kanske aldrig behövt det. Så kan vi inte bara snälla släppa utopin? Är det inte dags att gå vidare och se framåt?

För mig är det så uppenbart att medborgarlön kommer att vara den enda tänkbara politiska vägen framåt om sisådär en tio – tjugo år. Arbetena kan inte skapas när de inte ens längre behövs. Vi behöver göra människor fria att själva få välja.

Piratpartiet vittnar om nya konfliktlinjer med sin kunskapsdimension. Jag tror vi inom kort kommer att få se flera nya dimensioner och jag förväntar mig att trasproletariatet börjar utmana arbetsmoralismens korporativistiska vansinne inom kort. För tanken på att alla ska jobba inom förvärvsarbete är förlegad. Vi måste hitta nya sätt att få ekonomin att gå runt.

Men det är på twitter det händer. Det är i trasproletariatet de nya politiska skiljelinjerna börjar visa sig. Det är där den intressanta politiska debatten idag skapas via blixtsnabb deltagarkultur.

Att bryta ny mark

Monday, March 22nd, 2010

När Karl Palmås idag skriver om Freelancers of the world unite visar han på något som jag har ett tiotal opublicerade blogginlägg om i readern: nämligen att vänstern och högern har spelat ut sin roll. Att det nu är andra frågor som måste få ta över, andra perspektiv som måste få plats.

Under det att vänstern står fast i en dröm om kollektivavtal och högern är storföretagens talespersoner frodas korporatismen i en falsk föreställning om att de båda världarna på något vis skulle stå mot varandra. Och visst gör de det ideologiskt på ett sätt. Men i praktiken? Knappast.

Varken vänstern eller högern har varit särdeles bra på att göra något bättre för små företag. Frilansare och egenföretagare har det fortfarande ekonomiskt knapert, imaterialrätterna sätter fortfarande käppar i hjulet för fria marknader och antimarknaderna har ett fast grepp om både svensk politik och världspolitiken.

Kreativiteten i ekonomin är ett minimum och centralismen är precis lika stor hos de så kallade marknadsliberala Timbro köpt av Svenskt Näringsliv som Arena, köpt av socialdemokratin. Den ideologiska debatten lever idag snarare hos just Karl Palmås, Rasmus Fleischer, Christopher Kullenberg, Isobel Hadley-Kamptz med flera.

Antimarknaderna visar upp sitt fula tryne i handelsavtal som Acta, som även påverkar reglerna för generikamedicin och därmed dödar liv.

De flesta människor jag känner ser det som det viktigaste att få välja block. Det vill säga att få bort det ena eller andra blocket. Man väljer inte ens till ett parti, utan väljer bort. Att man inte ens skulle behöva välja mellan vänster eller höger finns inte på kartan, eftersom skräcken för motståndarsidan är så stor att det inte går att tänka sig en värld utan motsättningen.

När det så dyker upp ett nytt parti som inte vill ta ställning i höger eller vänsterfrågor utan väljer ett tydligt fokus för sin politik och tar sig an landets i särklass mest akuta frågor blir svaret: Ni tar inte ansvar för andra frågor.

För röstandet i Sverige är mer uppbyggt som religion än som ett verktyg för politik. Rasmus Fleischer skrev i våras om detta på sin blogg när han tillkännagivit att han röstat på Piratpartiet och kryssat Amelia:

För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.

För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Ja! Precis så. Politik handlar inte om religion och bekännelser utan om sakfrågor. Det handlar om vad just Du tycker är viktigast, inte om hur det skulle gå om alla andra tyckte som du. Låt politiken få handla om det just du anser spelar roll och inte om din rätt att få välja bort det block du anser är läskigast. Påverka i sakfrågor, påverka det du tycker är viktigast och bry dig inte om att alla kräver att du måste köpa ett helt paket. I praktiken vet vi ändå att det inte fungerar så, ideologierna efterlevs inte, känslan i politiken är så gott som försvunnen och det enda som talas om är döda siffror hit och dit.

Skippa alla tankar på att du måste ha en identitet i ett parti, nej inte ens piratpartiet behöver du ha en identitet i. Du kan rösta på oss ändå om du vill det.

Partier ska vara redskap, inte självändamål. Redskap för sakpolitik, redskap för olika perspektiv. Röstande ska vara ett handlande, inte en bekännelse. För mig är den viktigaste frågan att skapa en kil i korporatismens och antimarknadernas centralmakter. Jag drömmer om en värld där vi slutat tala om en fri marknad, utan i stället talar om fria marknader. För så fort du centraliserar dödar du den naturliga kreativiteten som finns i varje människa. Så fort du tvingar alla människor att vara likadana eller att ta ansvar för ett skumt antagande om “hur skulle det gå om alla handlade som du?!” skapar du ett helt nytt problem. Människor är tack och lov olika. Människor är tack och lov egna individer, och om vi låter oss vara det kommer vi som kollektiv att må bättre. Hur ironiskt det än låter.

Det sägs ändå att massan i klump kan räkna ut nästan den exakta vikten på en gris. Jag tycker det är högst hoppingivande.

Att gräva där man står – Pirat till vänster

Friday, December 19th, 2008

Jag fortsätter på temat val och på att skriva om hur jag ser på det här med att vara Pirat. Den här gången om hur jag kan vara vänster och Pirat. Många av tankarna har jag fått av att läsa de senaste dagarnaZaramis. Många av dem fanns redan innan.

Jag tror vi är ganska många som har fått ge upp våra barndomsdrömmar om fred på jorden, eller att allt skulle bli precis så som vi ville ha det. Jag tror vi är ganska många som fått lära oss att för att få något måste man välja bort något annat.

Det kan vara så stora saker som att man inte får ihop sina relationer med karriären, till så små saker som att man inte kan gå på två fester samtidigt. Man måste välja. Antingen relation eller karriär, antingen den ena eller den andra festen.

Det är så här hela livet ser ut. Man kan inte få allt och man får helt enkelt antingen stånga sig blodig hela livet eller gilla läget. Jag har efter ett 35-årigt liv lärt mig att faktiskt gilla läget.

Och det är på de grunderna jag kan vara Pirat, trots att mitt hjärta slår till vänster, alltid har slått till vänster och troligtvis alltid kommer att slå till vänster. Rent krasst är jag väl vad som förenklat kallas socialist, dvs jag anser att konflikten mellan arbete och kapital är grundläggande för hur samhället ser ut. Med Zaramis ord:

Klassmotsättningarna är avgörande för folkflertalet i de allra flesta länder i världen.

För mig är det där påståendet så gott som okontroversiellt. Och jag placerar mig därför till vänster på den politiska kompassen. Jag gillar det där med att ta hand om varandra och att ha gemensamma tillgångar. Jag tycker det är fint och jag är allt annat än okritisk till den typ av hyperindividualism som breder ut sig idag. Jag har skrivit om detta tidigare här.

Men jag placerar mig också på en annan ledd på den politiska kompassen, nämligen på axeln liberal/auktoritär. Jag är alltså liberal. Jag anser att det viktigaste vi människor har är vår rätt att tala och tycka och tänka vad vi vill. Därför ogillar jag proletariatets diktatur, eller statskommunism som det också kallas.

För mig hör de här två värdena ihop varför jag helt sonika ofta kallar mig frihetlig socialist, även om jag faktiskt föredrar att inte sätta några ettiketter. Mitt idealsamhälle är inte parlamentarismen, jag tror det finns betydligt effektivare och bättre styrelsesätt som ligger närmre människornas vardag än de stora byråkratiska vi har idag. Men jag är inte beredd att tvinga på andra min vision och mitt tänkesätt. Därför är jag inte längre vare sig radikalfeminist eller hardcoresocialist.

När arbetarna vinner segrar mot kapitalet brukar detta kallas att flytta fram sina positioner. Så har t ex arbetarna i Sverige under 1900-talet flyttat fram sina positioner med hjälp av socialdemokratin. (Någonstans kring 80/90-talet har de dock börjat flyttas tillbaka och den repression som pågår mot arbetare idag är enorm.) Vill man vara negativ kan man säga att det här bara är till för att lura medborgarna så de fortsätter att finna sig i motsättningen arbetare/kapital. Men jag ser det inte så. Jag ser det som att alla små förbättringar man kan få är bättre än inga förbättringar alls. Jag ser varenda räddat liv som ett räddat liv. Jag älskar människor och det är därifrån mitt engagemang springer. Det är därför jag är vänster och det är därför jag är Pirat.

För att slåss för människors talan är att kämpa för att de ska fortsätta få tala, att ifrågasätta immaterialrätten ger en ingång till att ifrågasätta äganderätten (som i sig är precis lika trasig som immaterialrätten, och att kämpa mot fascism är sannerligen så socialistiskt det kan bli!

Vi Pirater nystar i en ny ände,en ände ingen nystat i förut. Det betyder inte att vi underkänner klassmotsättningarna. Det betyder att vissa av oss gör det och att andra inte gör det och att vi samarbetar trots detta då vi anser att frågan om frihet är viktigare.

Men det är inte omöjligt att vara socialist och Pirat. Det är – tvärtom – fullkomligt logiskt. För en pragmatisk frihetlig socialist. Jag väljer den konflikt jag tror mig kunna vinna. Jag gräver där jag står och hoppas att mitt jobb ger ringar på vattnet. Revolution under min livstid kommer jag inte få och jag anser inte heller att det är önskvärt.

Fler inlägg på ämnet vänster och Pirat kommer att komma från mitt håll. Jag känner att jag långt ifrån är klar med den här bollen. Mycket finns i min hjärna som ännu inte nått mitt medvetande, men det är på gång.