Idag krockar perspektiven med varandra på Expressen i berättelsen om en polis som på sin blogg beskriver sin myndighetsutövning på ett minst sagt otrevligt sätt. Expressen citerar mannens blogg och visar hur upprepade gånger citerar de han träffar i sitt yrke på sin blogg.

Men är det han säger sant? Har polisen brutit någon lag om han bara hittar på? Det vet vi ännu inte. Han hävdar själv att han bara
drar gamla skrönor.

Dock är det intressant som fråga om yttrandefrihet vs tystnadsplikt. Poliser har – mig veterligt – i sin tjänsteutövning tystnadsplikt. Deras yrkesutövning lyder under sekretesslagen, precis som vårdbiträden, socionomer, läkare och diverse andra yrken.

Men det som fångar mig är Expressens sätt att klumpa ihop frågan om polisens rätt att blogga med eventuellt begångna brott.

Ska bloggen tas ner? Frågar de sina läsare. Och där blir frågan dubbel för mig. Är mannens rätt att uttrycka sig på nätet förbrukad? Var slutar i så fall vår egen rätt att få uttrycka oss.

Just nu passar den här storyn som handen i handsken på ett ökat snuthat. Men hur bra är det att spinna på den trenden? Hur bra är det att öka människors hopplöshet ännu mer?

Jag har en gång åkt fast för polisen för stöld. Jag har varit inlåst i 12 timmar i arresten och var anhållen. Jag blev inte det minsta misshandlad eller skadad av poliserna då. De var mestadels hyggliga mot mig, som ändå tagits på bar gärning.

Polisen som kom hem till mig och lämnade kallelsen till rättegången var också alldeles ypperligt trevlig även om jag aldrig såg hans ansikte eftersom jag låg inne i min säng kräksjuk just den dagen. Men jag har fört en trevlig konversation genom mitt öppna fönster med fördragna gardiner med en polis i stan. Måste tillstå att det är ett av mina mer humoristiska minnen dessutom. Inte varje dag man ligger och kräks med öppet fönster och en polis börjar prata med en genom gardinen…

Jag känner att det också måste finnas någon rim och reson i debatter. Det finns rötägg och det finns idioter och det finns trevliga människor, som i de flesta andra yrken. Men kanske är det viktigare att tala om varför poliserna behöver ha en högre standard på hur de uppför sig? Kanske är det dags att tala om att man inte bör vara polis för länge i taget, som den bloggande polisen också var inne på?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte känner att frågan är så enkel och svartvit som den var vid Hornstull. Här är vi i gråzonen. Frågan är hur vi hanterar det. Jag vet ännu inte. Jag vill bara inte överta utomparlamentarisk vänsters nattsvarta syn på polisen även bloggvärlden. Det är inte svart eller vitt och jag vill inte att man ska vara för snabb att döma.

Eller så.

Idag blir det gästblogg igen:

Det är Rikard som skrev en kommentar igår på mitt inlägg om mognad, som jag kände var så intressant att jag helt enkelt ville lyfta upp den i sin helhet. So here we go.

*************************************
Att ifrågasätta attityden uppfattas som att ifrågasätta partiet. Precis så. Det är, om du frågar mig, näst efter telekompaketet den största utmaning PP som organisation står inför. Dock är läget inte hopplöst.

Du ber om råd för hur man ska råda bot på detta fenomen. Jag önskar att jag kunde komma med universallösningen här. Jag kan på sin höjd reflektera kring det.

Jag tänker så här. Människorna som utgör partiet är viktigare än partiet i sig. Det är viktigare att vi inte mår dåligt än att vi ser till att partiet mår bra, dvs att det är inte värt att försöka ändra saker för snabbt om det innebär att man som person mår dåligt av det.

Det var det ena.

Det andra är att partiet består som du säger av 40,000 personer. De allra flesta jag talar med dagligen och på träffar afk lider inte av det grabbiga tuffhetsproblemet. Tvärt om.

Så sent som i lördags träffade jag ett stort gäng glada och positiva pirater och när vi reflekterade över oss själva så var den vanligaste åsikten att vi som parti borde tona ned krigsmetaforerna och och sluta tala i varningsskyltar. Att vi måste börja leverera lösningar och visioner. Att börja lyfta fram goda nyheter och exempel i stället för att peka ut de dåliga. Detta gjorde mig glad och hoppfull.

Men problemet med moment 22, partiets självbild som självförsvar av partiets självbild, då?

Internt så fungerar det säkert väldigt olika beroende på i vilket sammanhang och i vilken konstellation man för tillfället befinner sig. Men jag kan bekräfta att det finns en tendens att applicera en viss självbild på själva diskussionen om självbilden.

Låt mig ge några exempel på hur det kan gå till:

1. Yttrandefrihetsparadoxen.

- “Hur ska vi skilja på företrädares personliga åsikter och partiets åsikter?”
- “Det ska vi inte. Det får folk förstå och respektera att vi har egna åsikter i frågor som inte är partiets.”
- “Men om folk inte förstår det?”
- “Folk måste lära sig att vi är privatpersoner och har rätt till egna åsikter i frågor utanför partiprogammet. Kan folk inte skilja på person och parti är det deras problem.”
- “Men det kan bli vårt problem om de inte kan lära sig?”
- “Slutar vi ha privata åsikter så har vi förlorat. Då har vi blivit som alla andra partier och politiker.”

Här ställs alltså vår bild av oss själva som förespråkare av yttrandefrihet och integritet (rätten att vara privat när man väljer det) samt bilden av att vi avviker från gammelpolitiken mot att vara taktisk och försiktig.

Detta är en hedervärd bild. Att vi är en frisk fläkt som är annorlunda de gamla politikerna och att vi håller integritet och yttrandefrihet högt. Att vi vågar sticka ut som ett alternativ till det gamla.

Möjligen finns det en grabbighet begraven här. Att det skulle finnas ett egenvärde i att våga uttrycka kontroversiella åsikter just för att de är kontroversiella. Jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta fenomen.

Det kan dock finnas ett problem med detta. Höjs det röster på att tydligare separera privata åsikter från partiåsikter, eller rent av undvika känsliga och infekterade debatter som inte har med piratfrågor att göra, så kan det tolkas som om man vore mot yttrandefrihet eller integritet (precis som du säger Klara!).

Dessutom riskerar man utmålas som någon som hör hemma i något gammelparti. Det leder ju till intern självcensur om man håller tyst för att inte uppfattas som någon som förespråkar censur.

Som om man inte vill att folk ska ha rätt till sina privata åsikter och inte få uttrycka dem fritt. Där har vi en friktion mellan det interna och det externa.

Ett annat exempel:

2. Krigsmetaforparadoxen.

-”Vi börjar bli stora och tas på allvar nu. Är det inte dags att sluta med polemiken och krigsrubrikerna?”
-”Krigsrubriker behövs. Internet och medborgarrätten är under attack. Ingen vill skriva om visioner. Ingen vill läsa om man inte ryter till och varnar för vad som håller på att hända.”
-”Men om folk uppfattar oss som att vi ständigt målar fan på väggen?”
-”Det är precis vad folk vill höra. Folk behöver ruskas om och vill ha politiker som vågar ta fajten. Folk ser upp till den som inte skyggar från att ta i när det behövs.”

Det är hedervärt att våga yttra och stå för sin åsikt. Och att vilja höras i bruset och fångas upp av media kan knappast vara fel intentioner.

Men här används alarmism och krigsmetaforer för att försvara användandet av, ja, alarmism och krigsmetaforer. Vår bild av oss själva som kämpar som slåss för frihet och privatliv appliceras på den interna debatten.

Ifrågasätter man denna retorik så riskerar man att framstå som någon som inte vill varna folket eller ta fajten. Eller någon som inte förstår medielogiken eller vad folk vill höra. Det ligger möjligen en grabbighet begraven i denna krigsretorik men jag överlåter åt genusforskarna att sätta kön på detta.

Vad ska man göra åt det? Jag tror på att bygga allianser och nät som stöttar varandra. Att stånga sig blodig är det knappast värt. Det finns så många pirater som tror på en mjukare framtoning med fokus på positiva budskap. Att föregå med gott exempel. Det är roligare att vara för saker än att vara emot. Det smittar av sig.

Det handlar om att välja sina strider, för att tala krigsmetaforer. Detta gäller internt såväl som externt. Genom att internt lyfta och stötta det som partiet gör rätt och bra (det är ju massor av saker som är bra!) och inte ta debatter som bygger på att vi gör fel kan nog vara en lösning som fungerar.

Debatten om vår attityd och självbild kanske måste föras externt för att involvera fler medlemmar och få fler vinklar och synsätt. Vi gillar ju internet och vi står för yttrandefrihet, transparens och integritet.

Sätter vi ned foten och kräver att få diskutera de här sakerna kan vi lika gärna göra det öppet. Är PP ett öppet och demokratiskt parti med högt i tak så är det ingen fara att debattera detta. Vi kan bara bli bättre!

Det kan ju inte vara så att bara för att partiet är ungt och möjligen behäftat med barnsjukdomar, så är vi så omogna att vi inte klarar av en självkritisk debatt. Jag vägrar tro det.

Jag tror tvärt om att viljan och processen att mogna som parti medför stora möjligheter att mogna som människor.